- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
240

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tes vara så lyckliga som helst. Men så blef det år och
barn, och Lina kunde inte förtjena något med sin
matlagning, för barnen höllo henne hemma förstås — och så
började han på att lefva alltmer och mer ute, och följden af
det blef att nöden var den dagliga gästen i huset, sedan
kärleken gifvit sig af.

Herrn vet nog hur det går, när det börjar att bära
af utför. Bit efter bit af det vackra bo, som de hade när
de gifte sig, stannade hos pantlånare och andra som ockra
på fattigdomen, den stackars Lina som i sin ungdom var
så vacker, blef allt mer och mer vissnad och häijad utaf
grämelse och bekymmer; vi hjelpte henne, min gubbe och
jag, så mycket vi kunde, men vi voro fattiga sjelfva, och
kunde inte göra så mycket. Till slut en vacker dag så
rymde mannen, som nu hade blifvit en riktig spelare och
rucklare, ifrån hustru och sju barn, och inom kort stod den
stackars Lina alldeles på bar backe med sina små. Men
stolt var hon ändå, och för att inte hennes gamla bekanta
skulle se henne i hennes förnedring, så gaf hon sig af in
till staden med barnkräken, och. jag hörde att hon hade
hyrt in sig någonstans borta i Adolf Fredrik, och att hon
gick i hjelphus för att kunna lifhära sig och barnen*

“Nå och 8lutet?“ frågade jag.

“Jo, jag kommer just nu dit,“ svarade gumman litet
otålig: — ett par år efteråt, så spred sig här ute på
Djurgården ett rykte att någon stackars husvill familj hade
tagit sin tillflykt här uppe i bergen ofvanför der nu Tivoli
är, och att de bodde i en riskoja, fast det var i slutet på
november månad. Gubben min påstod att det bara var prat,
och att om inte så vore, så hade nog polisen länge sedan
skaffat dem tak öfver hufvudet; men jag hade ingen ro i
mig, sedan jag hört det der, och jag kunde inte sofva på
en hel natt, bara för tanken på de fattiga menniskoma.
Morgonen derpå gaf jag mig af upp i skogen, för att se
efter om det var sant. Det var ett förfärligt väder med
storm och snöglopp som trängde genom märg och ben på
en fattig menniska, och jag ryste i min innersta själ när
jag tänkte på att det kanske funnes menniskor deruppe.
Så var det också. Strax ofvanför gångstigen, som går från
Tivoli och fram till Bellmans byst, träffade jag på riskojan
under ett par stora tallar... jag kan ännu i dag inte se
dem utan att rysa. — Och hvilka tror herrn jag fann der?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free