| 93 |
Vid denna tid rådde stor oro inom de revolutionära klubbarna. Ty missnöjets gift hade smugit sig in ibland de missnöjda, och då de icke kunde komma överens om det sätt hvarpå man borde bekämpa samhället, så bekämpade man varandra i stället.
Små kotterier hade bildats som med ursinnig kraft drogo i härnad för sina speciella önskningar, krav och rättigheter.
Man ville ha klart för sig vilka medel, man fick använda för att gå löst på lag och samhälle, vilka som voro de lämpligaste och vilka som voro odugliga.
Stockman hade under åratal i skrift predikat att alla medel voro tillåtna, och inom en sådan sats rymdes ju rätt mycket.
Bomben och dolken voro alltså tillåtna, giftet var mycket användbart och stölder voro i vissa fall icke heller att förakta. Bara man kunde skada samhället så vore allting gott, även om man gick aldrig så lömskt tillväga.
Ändamålet helgar medlen och därför borde man icke väja för något.
| 94 |
Nu hade dessa satser predikats så länge av honom själv för hans anhängare, att nu var sådden mogen och började bära frukt. Man började ganska öppet planlägga attentat, dryfta frågan om småmord, och de mest företagsamma hade för länge sedan börjat praktisera stölder för att på så sätt angripa samhället.
-- Varför skola vi icke taga för oss, då det finns på lager? frågade de sig och som de för länge sedan hejdat frågan så började de expropriera. Visserligen i smått, men det var ändock en början och av litet kan även komma något stort.
De som icke vågade deltaga måste godkänna sådana handlingar, ty då de voro de bestulna, varför skulle de då icke vara i sin fulla rätt att återtaga sin egendom om de hade mod till det?
Och blevo de tagna av polisen vore de ju icke annat än martyrer för sina idéer. Och en martyr bör man ju alltid hedra.
Samhället var ett tjuvsamhälle, arbetsgivarna tjuvar, hade Stockman lärt, och alla som icke trodde honom eller hade andra åsikter voro förrädare och lymlar, köpta av kapitalisterna.
Hans anhängare voro unga pojkar för det mesta, som i likhet med alla ungdomar saknade förstånd och kritiskt förnuft. De hade därför tagit hans läror på allvar och gömt varje hans ord som guda-ord.
| 95 |
De hade nu tröttnat på att i tankarna leka revolution och ville i stället i verkligheten på rama allvaret ta i tu med att kullkasta samhället.
De ville handling.
Men nu började Stockman känna sig ängslig för följderna av sin agitation, ty marken började darra under hans fötter och han rörde sig icke längre med ord och fraser med samma säkerhet som förr.
Han försökte med alla medel hejda den storm han frambesvurit, men det var omöjligt, ty med en vattenkrafts styrka vältrade den fram, undansopande varje hinder som Stockman sökte resa i dess väg.
Han bildade ett kotteri som hade till uppgift att spionera och om möjligt splittra de »rödas» sammanhållning. Men dessa voro på sin vakt och sammanslöto sig ännu bättre än förut. Nu var det tvenne partier inom de revolutionäras läger, anarkister och socialister, vilka snart skulle drabba samman ordentligt, såvida icke något dessförinnan inträffade.
Stockman sökte nu genom en alarmartikel i »Facklan» samla sina trogna under en fana, men det misslyckades, ty hans bataljoner voro i upplösningstillstånd och stora skaror av dem deserterade över till de röda.
Magnus var en av dem som var orsaken till denna strid och splittring inom förbundet. Han hade drivits mer och mer mot vänster, och
| 96 |
Så trodde han åtminstone.
En dag hade de röda ett möte på Stenbergs rum, och voro ungefär ett dussin till antalet, alla arbetslösa, men snyggt klädda och välfödda ändå.
Cigarretterna voro tända, röken bolmade och fyllde rummet medan de unga samhällsförbättrarna dryftade frågan om att omändra samhället.
Vad var att göra?
De kunde sprida sina idéer vidare, i än större kretsar, vinna nya anhängare bland de stora massorna av arbetareungdom. Varje man och varje kvinna skulle tillhöra dem en dag. Till denna fest och inga andra. Ty de voro
| 97 |
De voro tolv till antalet, tolv apostlar alltså, som skulle gå ut kring landet och predika. Talets gåva hade de alla, men tolv talande tungor förslogo inte långt då det gällde att värva anhängare i tusental.
Men vad skulle de då göra, då tungorna inte räckte till?
-- Vi måste skaffa oss en tidning, föreslog en av dem. Ett organ som kan föra vår talan.
Ja, en tidning borde de skaffa sig. Det voro de alla ense om.
Men varifrån få pengar? Det var den stora frågan som ständigt vållade huvudbry.
-- Vi få väl försöka skramla ihop till en tidning, föreslog en som var tämligen ny i laget.
Men det dugde inte. Ett annat sätt borde man finna på. Ett sätt som vore modernt och som mera överensstämde med deras revolutionära teser. Att skjuta samman dugde inte. De voro väl inga vanliga brackor heller.
-- Vi få väl skaffa medel på ryskt vis, föreslog Stenberg. För inte ska väl vi svälta oss, bara för ett vi ska ha ut en tidning.
Det förslaget befanns vara gott, blev även enhälligt antaget. Detaljerna skulle ordnas sedan.
Det var ingen som opponerade sig emot
| 98 |
Så skulle en redaktör väljas. Magnus blev utsedd och han åtog sig det.
Allt var nu klart.
-- Men nu ska vi dricka ett glas för den nya tidningen, sade Stenberg, medan han ur ett skåp plockade fram några vinflaskor.
Så drack man och var glad och drömde om framtiden. Att vinet var stulet gjorde ju ingenting, så mycket bättre smakade det.
De unga ville icke veta av några halvheter, icke kompromissa inför samhället utan bara köra på och draga konsekvenserna av den nya läran. De ville icke som agitatorerna nöja sig med den stora frasen längre. De voro trötta på orden och ville nu omsätta teorierna i verkligheten.
Därför skulle de skaffa sig pengar genom revolvern och dolken och icke som förr tigga ihop agitationsmedlen.
Det var ryskt och som ryska revolutionärer ville de handla. I öster plundrade man banker och brännvinsmagasin, stal från privatpersoner och mördade om det icke gick på annat sätt.
Varför skulle man vara sämre här i landet?
Stockman hade alltid pekat på Ryssland som föregångslandet och sagt:
-- Se, det är folk som törs något, där vill man något, men vad vill man och törs man här?
| 99 |
Jo, de unga, hans följeslagare, skulle visa att de tordes och att de icke voro rädda för något. De skulle visa för världen vad de dugde till.
Därför skulle de nu grundlägga en anarkisttidning, men pengar tagna från tjuvsamhället. Vore det inte konsekvent så vore ingenting det.
-- -- --
Stenberg, som hade hämd om detaljerna och ordnandet av den tillämnade expropriationen, hade snart letat reda på ett lämpligt ställe. Det var ett brännvinsmagasin han hade valt och på sådana lokaler fanns det alltid gott om pengar, mest dock om lördagskvällarna.
Magnus hade för affären skaffat sig en revolver och med den gick han nu om dagarna utanför staden och övade sig i skjutning. Nog skulle det träffa ifall det gällde.
En dag fick han besök av Stenberg.
-- Se, tidningen ska ha sitt först och främst, sade denne, men det som blir över dela vi lika. Och se’n ska vi ha livat en tid.
Det gick Magnus med på.
-- Men ta nu mod till dig och var inte rädd, sade Stenberg, innan de skildes åt.
Och det lovade Magnus.
De första dagarna gick Magnus och invaggade sig i ljuva förhoppningar om hur allting skulle gå och hur gott och skönt han skulle få leva en tid sedan allt var över. Allt skulle gå som en dans, ingen skulle bliva skadad och ingen av
| 100 |
Han hade lärt sig att betrakta sig som en
fredlös, och av en sådan hade samhället icke
rätt att vänta sig något, och själv väntade han
intet gott av det. Av alla kände han sig jagad;
polisen ville åt honom och av de flesta
människor trodde han sig vara avskydd.
