Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Regeringsperioderna efter 1809 - Nikolai I:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I trettio ar hade grefve Rehbinder handhaft statssekreterare (från år 1834 benärandt
ministerstatssekreterare) embetet, då döden år 1841 kallade honom bort. Djup var saknaden vid hans
graf. Samtid och eftervärld ha enhälligt bedömt honom såsom en man med fasta grundsatser och
manlig karaktär, fosterländskt tänkesätt och säker blick — den rätte mannen på sådan ansvarsdryg
plats. Hans efterträdare blef G. M. Armfelts son, grefve Alexander Armfelt (1794—1876),
hvars betydande statsmanna skicklighet under den följande perioden fick rikligare tillfälle att
göra sig gällande.
Antalet af senatens ledamöter, som ursprungligen var 14, hade år 1820 blifvit ökadt till 20,
och år 1822 förordnades en af de tio i hvartdera departementet till viceordförande. De förste
viceordförandene blefvo: i justitie departementet friherre Gyldenstolpe, i ekonomie departementet
grefve Mannerheim, båda redan år 1809 inkallade i regeringskonseljen. Efter Gyldenstolpe
bekläddes viceordförande embetet i justitie
departementet 1831—1854 af friherre A. G.
Mellin (1775—1856). Han hade vid Borgå
landtdag gjort sig bemärkt såsom sekreterare
hos adeln och redan 1816 inkallats i
senaten. Bland ledamöter i justitie
departementet, hvilka under långvarig embetsutöfning
därstädes vunnit anseende, böra från detta
tidehvarf nämnas: A. F. B. de la Chapelle,
friherre G. von Kothen, A. Lohman, J. V.
Forsman, P. J. Törnquist. Inom ekonomie
departementet utöfvades betydande inflytande
af A. H. Falck (1772—1851), finanschef
från 1820 samt 1828—1833 därjämte
viceordförande. Representanter för solid
embetsduglighet voro, bland länge kvarstående
ledamöter, isynnerhet L. Sackleen, B. U. af
Björkstén, F. W. Pipping, K. V. Trapp.
Det är för öfrigt en naturlig följd af den
strängt kollegiala organisationen, att enskilda
medlemmar af styrelsen enligt regeln icke
inför offentligheten framstå i högre grad än
deras kolleger. Det förnämsta undantaget i
detta hänseende var friherre L. G. von
Haartman (1789—1859), hvilken efter
mångsidig användning i statens värf — bland annat såsom ledamot i finska komitén i S:t Petersburg
och senast som landshöfding i Abo län — år 1840 blef utnämnd till finanschef och året därpå
tillika till viceordförande i ekonomie departementet. Under de aderton år von Haartman tillhörde
senaten intog han där en obestridt ledande ställning. Myntväsendets ordnande, reform af Finlands
Bank, byggandet af Saima kanal, tullverkets förbättring, statshushållningens skickliga ledning, med
det resultat, att betydliga öfverskott samlades i statskassan, se där de hufvudsakliga vittnesbörden
om von Haartmans värksamhet. Enligt tidens skaplynne en högdragen byråkrat, var han därjämte
mån om den finska styrelsens anseende samt om landets fortgående förkofran. —
Prokuratorsembetet, från hvilket den frejdade Calonius afgått 1816, innehades 1822—1854 af friherre Carl
Walleen (1781—1867), som torde ha åtnjutit stort förtroende hos Kejsar Nikolai och hvilken
ombetroddes en mängd särskilda uppdrag, bland hvilka det mest betydande var ordförandeskapet
i ofvan nämnda, år 1835 tillsatta lagkommission.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
