- Project Runeberg -  Fiskarflickan /
102

(1869) [MARC] [MARC] Author: Bjørnstjerne Bjørnson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

102

Om allt talades i detta hus, blott icke om det som
var roten i alla deras tankar. Men en så skakande
själsspänning kunde icke i längden uthärdas. Hon log väl
ännu, men blott för det hon icke vågade gråta. Då
den tid närmade sig, att dottren skulle beredes till
konfirmation, och han således med sitt ämbetes rätt kunde
draga henne öfver till sin undervisning lika stilla, som
modren hittills hållit henne i sin, då steg spänningen
till det yttersta, och efter den söndag, då anteckning
af nattvardsbarn var utlyst, blef modren sjuk, ungefär
som man eljest blir trött. Småleende sade hon, att hon
icke mera kunde gå, och några dagar senare lika
småleende, att hon nu icke heller kunde sitta. Hon ville
alltid hafva dottren hos sig, fastän hon icke kunde tala
med henne; ty hon kunde ju se henne. Och dottern
visste, hvad hon helst ville; hon läste för henne i lifvets
bok och sjöng för henne hennes barndomspsalmer, de
nya, älskliga från hennes trossamfund. På länge fattade
icke prosten, hvad som här förbereddes, men när han
fattade det, förlorade han hvarje ledtråd, han kunde
blott sansa sig i ett, att få höra henne säga något till
honom, blott några ord, men det var hon nu icke i
stånd till: hon kunde ej längre tala. Han stod framför
sängfoten och såg och bad; hon log emot honom, tills
han föll på sina knän och tog dottrens hand och lade
den i modrens, som om han ville säga: se här, behåll
henne! — Hos dig skall hon evigt blifva! Då log hon
som aldrig förr, — och med detta leende gick hon in
i evigheten.

Efter detta kunde man icke på länge få tala med
prosten; en annan blef satt att sköta hans kall, han sjelf
gick från rum till rum, från plats till plats, som om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:06:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fiskflicka/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free