Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Denna hembygd är vår;
Ej i tiden förgår
Hvad den var, hvad den är, hvad den blifver igen.
Och som kärleken gror
Ur vårt fosterlands jord,
Skall hon gro utaf kärlekens frökorn igen.
Men Signe kom och lade sin arm om Petra och
drog henne in med på kontoret, der ingen fanns. —
»Petra, skola vi vara vänner igen?» »O, Signe,
ändtligen förlåter du mig!» — »Nu kan jag hvad som helst.
Petra, älskar du icke Ödegaard?» — »Gud, Signe!» —
»Petra, jag har trott det från första dagen, — och jag
har trott, att han nu ändtligen kommit för att–—
allt, hvad jag under två och ett halft år tänkt och gjort
för eder, har varit med detta för ögonen, och far har
trott detsamma; han har nu troligen också talat med
Ödegaard derom.» — »Men, Signe —!» — »Tyst!» hon
lade handen för hennes mun och sprang; — det var
någon som ropade henne; man skulle till aftonbordet.
Det var dukadt med vin, emedan prosten varit borta
från middagen. Men prosten, som hela tiden varit
mycket allvarlig och mycket tyst, satt ännu, som om ingen
varit närvarande, just tills man skulle stiga upp. Då
knackade han på glaset och sade: »Jag har en
förlofning att kungöra!» Alla sågo på de unga flickorna,
hvilka suto tillsammans, och båda visste icke om de
skulle falla af stolen eller blifva sittande.
»Jag har en förlofning att kungöra,» återtog prosten,
som om han haft svårt att komma i gång. »Jag vill
tillstå, att den ifrån början icke varit mig kär»; alla
gästerna sågo på ödegaard med stor förvåning, och den
blef utan gräns?, då han satt lugn och såg på prosten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
