Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kräftor - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THf
-• :/T
185
drogs upp i höjden, och de andra skingrades i ett
slag och kilade in ander stenar och kvistar.
Storkräftan satt fortfarande stilla i sitt hål. En
till, sade han vid sig själf. Jag blir väl ensam kvar
till slut, om det fortgår så här.
Då tittade en unghane försiktigt fram igen ur en
riskvist. Nu är hon borta, viskade han, och fram
kröpo de åter ur sina göm slen.
— Hade jag rätt? frågade storkräftan. Äller
såg ni ingenting nu häller?
— Hon är borta nu igen, svarade en och kilade
ut på sanden. Men storkräftan sträckte ut sin klo
och högg tag i hans ena spröt.
_ Våga dig inte fram, sade han vred. Hon är
snart här igen.
Unghanen sprattlade och röck och slet, och så
gick sprötet af och han var fri.
— Var så god och låt oss vara i fred, fräste
han argt. Vad har ni med oss att göra?
— Det ska jag säga er, svarade storkräftan stilla.
Ni äro hlinda och rusa rakt i gapet på en fiende,
som slukar er en efter en. Ni vill inte se honom
och inte tro på honom. Men jag som ser — skulle
jag sitta tyst och låta er alla plockas mitt i er gröna
ungdom? Därtill älskar jag er för mycket, mina barn.
Det skulle vara min största sorg om kräftfolket här
i viken dog ut. Men det sker inte så länge jag har
klo och ögon i behåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
