Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I kustland och än mera på öar kunde man
icke tänka sig en fotvandring, utan färdades själen
sjelfklart sjövägen till de dödas land. Så göra
Chilebornas själar. Algonquin-Indianerna fara efter
döden till själarnas land i Södern, där herrliga träd
och växter finnas. De fora i skinande stenkanoter
öfver sjön, i hvilka de ondas själar omkomma i
stormar, under det att de andra omsider hamna på
den sköna och saliga ön, där kyla, krig och
blodutgjutelse ej finnas, och där djuren lefva af luft allenast.
Australierna färdas öfver hafvet till själarnas ö långt
bort i vester.[1] Äfven antikens folk tänkte sig de
saligas hem som öar i oceanen, och man förlade
dem till verldens yttersta ändar, i vester om Afrika.
Vid den klassiska forntidens slut omtalar Procofius,
att själarnas land fans på ön Brittia.
Vi talade ofvan om Wäinämöinens besök i
andeverlden. Samma sång i Kalevala beskrifver
färden dit öfver floden mellan människornas verld och
de dödas, en flod som vi återfinna i många folks tro.
Bort med raska steg han hastar,
går en vecka genom småskog,
går en annan genom häggskog,
tredje veckan genom enskog;
ser då Manas ö på afstånd,
Tuonis kulle fjärran skymta.
Gamle trygge Wäinämöinen
höjer då sin röst och ropar
vid den svarta Tuoni-elfven,
uti Manala, det låga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
