- Project Runeberg -  Folkens tro om sina döda /
113

(1874) [MARC] Author: Hans Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på grund däraf förordat bränningen. Ett litet kärl
med benskärfvorna och askan tager icke stort
utrymme. Under förgångna tider kunde ett dylikt
skäl icke gärna hafva framkastats, ty fordom hade
man icke så trångt omkring sig. Rimligare låter
det, när man påpekar den stora lättnad bränningen
skulle bereda för de nomadiska stammarna, hvilka
gärna förde de sinas jordiska qvarlefvor med sig.
»Lättast» säger Jacob Grimm,1[1] »kan man fatta
skilnaden mellan de olika grafsätten så, att bränningen
tillkommer de nomadiska, krigiska folken, jordandet
de åkerbrukande. För den kringströfvande herden
är elden det nödvändigaste elementet, som han
dagligen behöfver för tillredande af födoämnen och till
offer. De stora festeldarna, genom hvilka man
drifver hjordarna, äro ett arf från nomadtiden; skogar
och de vidsträckta slätternas buskar gåfvo
tillräcklig näring åt flamman. Kunde en krigare
föredraga ett annat grafsätt före det att varda inför
folkets ögon, smyckad och med rikt följe, förtärd af
lågorna? För den ensligare boende åkermannen
passade bättre ett stilla jordande i en trång boning.
Den som i jorden nedlade kornet höfdes det ock
att sjelf nedläggas i jorden.»

Det synes dock icke, som om erfarenheten
stadfäste detta betraktelsesätt. Att nomaderna äro med
hängifvenhet fästa vid fädernas grafvar är visst. Ofta
hafva de dock de sinas grafvar å att ställe, dit de
under sina vandringar gång efter annan återkomma.
Icke sällan gräfva de upp den döde, rengöra och
putsa benen, hvilka de föra med sig i säckar eller´


[1] I sin vigtiga afhandling: Ueber das Verbrennen der Leichen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:31:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folketstro/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free