Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elfred kvmm
eftergivet som människorna på
skapelsens första dag. Matlagningselden brann
på det ödelagda torget, lika naturligt som
brasan i lordens biblioteksrum. En slö
undergivenhet präglade ansiktena, och
den diktatorskarikatyr, som utövade sitt
imbecilla skräckregemente, togs på
djupaste allvar. Staden var en apokalyptisk
skräckdröm.
Måhända är visionen av
grottmänniskan i storstadsruiner en variation på
temat "Västerlandets undergång". Och
måhända börjar västerlandets aningar
fladdra bort mot detta tillstånd —
konserverat kaos — liksom människotanken
alltid i svåra tider söker finna ro i
dödsföreställningar. Endast ett fåtal förmår i
tanken bryta igenom kaos’ dödsstelhet,
men stannar i stället som hypnotiserade
inför den. Sten Selander ger i sin bok
"Svensk mark" en framtidsvy av vårt
eget Stockholm som liknar den Wellska
skräckdrömmen. Med sin underliga
ordmagi lyckas författaren faktiskt göra
Stockholm i ruiner till något tjusande,
liksom vi nu tjusas av Nineves ruiner.
Kanske är det nödvändigt att våldsamt
förstora tendenser, som finns här och
var i människolivet, och projiciera dem
på världsstäder och kontinenter. Först
så blir de skönjbara för ögon, skumma av
vardagsbekymmer. Är inte hela vårt liv
i alla dess aspekter fyllt av
nedisningsfenomen? Måste vi inte alltid vara på vår
vakt mot undergivenhetsstämningar, som
driver oss att acceptera, bara godtaga vad
nedbrytande krafter åstadkommit? Just
nu ges talrika exempel därpå. Vi hör
branddånet från krigshärjade städer, men
det blir snart lika naturligt som en
höststorm. Vi bara kryper in längre i vårt
ombonade rum och tätar till alla
springor. Vi ser hela kontinenter svepas av
krigsorkanen, men vi reagerar inte
starkare inför detta, än om jordbävning och
slagregn förött landet. Vi drar snällt till
svångremmen och försakar nödvändiga
födoämnen. I det nuvarande läget är väl
detta närmast en nationell dygd, men
dygden har sin baksida. Vi glömmer eller
orkar inte hålla den tanken levande, att
avbrottet i varutillförseln är människors
verk och inte följden av en
naturkatastrof. Och därmed är vi inne på en
viktig sak.
Vi måste göra en klar differentiering
mellan naturkatastrofer och
samhälls-katastrofer, mellan naturelementens
omedvetna förstörelseverk och
människornas ondskefulla våldshandlingar mot
varann. När lavan rullade utför Vesuvius
sluttningar och begravde blomstrande
städer, då måste människorna böja sig
inför naturens nyckfulla storhet, bortom
gott och ont, och vi kan nu beskåda
Pompeji’ ruiner utan att hysa agg mot
någon. Men inför Warschavas, Belgrads
och Odessas ruiner måste vi anklaga en
viss person, en samhällsgrupp eller ett
system alltefter vår förmåga att
genomskåda orsakssammanhanget, men alltid
något samhälleligt, något som det står i
människors makt att ändra. När i äldre
tider frosten svepte in från
sankmarkerna över odalmännens åkrar och bragte
människorna till hunger och elände, då
resignerade folket och inväntade tåligt
en ny årslycka. Men då nutidsmänniskan
svälter, samtidigt som "överflödig"
spannmål och frukt bränns upp — eller
destrueras som det så vetenskapligt
heter — eller då blockaden sluter
svält-ringen kring hela kontinenter, då bör
människotanken reagera våldsamt och
revolutionärt.
Att denna differentiering inte sker,
åtminstone inte med den kraft och klarhet
som tarvas, är beroende av ett flertal
faktorer. Vårt samhälle är tyvärr så
ofullgånget, trots årtusendenas utveckling, att
det ännu hyser inom sig intressegrupper,
vilka slår en vaktkedja kring social
orättfärdighet, bara därför att de i sin
kortsynthet anse sig ha fördel därav. De
stänger fabriker, då förtjänsten på den
tillverkade varan inte är hög nog men
behovet därav fortfarande är
tillfinnandes. De destruerar födoämnen för "att
hålla priserna uppe". Och de aktar inte
för rov att kasta ut människomassorna i
krigets helvete för att bakom den
nationella skylten kunna utföra rovriddarens
hantering. När följden blir folknöd och
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
