Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÅTTONDE KAPITLET.
Mycket väl påminner jag mig den första vintern
sedan jag lämnat hemmet. Jag har långa drömmar,
då jag sitter huttrande i kölden. Hängöra och jag
sitta tätt intill varandra med armar och ben lindade
om varandra, blåa i ansiktet av köld och med
skall-rande tänder. Det blev alltid särskilt kallt fram emot
morgnarna. Under dessa kalla, tidiga stunder sovo
vi högst obetydligt. Vi kröpo intill varandra i stum
förtvivlan och väntade att solen skulle komma och
göra oss varmare.
Då vi gingo ut, knarrade marken av frost under
våra fötter. En morgon funno vi is på ytan av det
lugna vattnet i viken där vi hade vår dricksplats, och
nil blev det mycket prat om den saken. Gamle
Märgben var den äldste i hela hopen, och han hade aldrig
förut sett någonting sådant. Jag kommer mycket
väl ihåg det trötta och bekymrade uttrycket i hans
ögon medan han betraktade isen. (Detta bekymrade
uttryck i ögonen fingo vi alltid, så snart det var
någonting som. vi icke kunde förstå eller när vi kände oss
hetsade av någon oklar önskan som vi icke förmådde
uttrycka.) Även Rödöga såg misslynt och
bekymrad ut, då han betraktade isen, och han stirrade genast
tvärs över floden mot nordost, som 0111 lian på något
sätt ställde Eldfolket i samband med vad som nu hade
händt.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 02:38:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/foreadam/0067.html
