Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Körsbären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
— Om en halvtimme, sade Gisela i en
besynnerlig ton av klagan och fröjd. Det
blir bra.
Han kastade en sista blick på den blonda
och den svarta flickan. Så gick han med
lungt hjärta och slöt dörren efter sig.
På första gården var en tom bänk, där
satte han sig att vänta. Från kapellet
hördes dämpade orgeltoner. Bland vimlet av
sjuka med kryckor och bandage, lupus och
kräfta gledo de små svartvita nunnorna
med släta, allvarligt leende ansikten. Över
dem alla spände den unga grönskan sitt
skimrande valv.
Hans hjärta slog hårt vid tanken på vad
som nu skedde några steg från honom.
Stackars små’ flickor. Vad sade de till
varandra, hur beslöto de? Om några minuter
skulle han veta. Veta precis hur modiga
de voro, hur starka. Rut hade väl knappt
rätt förstått vad det var hon lämnats
ensam med. Skulle hon, när det gällde, vara
vuxen, lugn och modig nog? Skulle hon
tveka och rädas eller skulle hon förmå
värna sin väninnas sista stund?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
