Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III.
Många dagar der efter var främlingens vistelse i torparstugan
det enda samtalsämnet derstädes.
Maria var’ doek ej längre så inunter som tillförne. De
friska sånger, som annars ljndit från kennes läppar bittida
ock sent, kommo mera sparsamt ock ofta satt kon drömmande
vid det lilla fönstret och såg ut mellan de högstammiga
granarne, mellan hvilka det sus, som hon förut så
ofta gladt sig åt, nu lät så melankoliskt.
En dag sporde fadren henne i anledning af kennes
tungsinthet:
»Är du sjuk, mitt barn?»
»Nej, far. Hvarför denna fråga?»
»Jag tycker att du inte är dig lik det ringaste. Eörr
var du munter som en lärka, och nu hänger du hufvudet
som en vingskjuten höna. Hvad kommer åt dig?»
»Ingenting alls, far», svarade Maria undvikande och
vände sig bort, för att ej möta Anders Larsons forskande
blickar.
Efter en stunds tystnad ropade denne:
»Minsann kommer inte Ola Jönsson der! Så fin och
uppsträckt han är. Hvad månde detta betyda,»
»Ola Jönsson», utbrast Maria och sprang förskräckt
upp. »Honom vill jag inte se!»
Med dessa ord reste hon sig upp för att skynda ut
bakvägen, men hann icke fullborda sin afsigt, förrän Ola
fattade i andra dörren och trädde in.
»Guds frid här inne», sade han, under det ett tvunget
smil spelade kring hans läppar.» Guds frid!»
»Det var en besynnerlig helsning du kommer med,»
sade Anders Larsson förvånad.
»Ja, det må jag också säga», inföll Maria en smula
försmädligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
