Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Ljuset faller in genom hotellfönsterna och jag sitter vid skrivbordet och stirrar tomt ut mot träden som långsamt rör sig i vinden utanför. Jag skriver, jag pratar, pladdrar, babblar, mumlar och muttrar. Oupphörligt. Och allting vrängs, vrids ut och in och blir till vrångbilder, spegelskrift. Jag skriver en sak och läser något annat. Mitt ansikte lyfts ut ur mig och ett annat pressas in i min hud. Mina kinder stramar, mina läppar är stela och otympliga: långsamt förändras jag. Eller återuppstår. Jag vet inte vilket. Jag skriver om, jag skapar mig på nytt, återupplever, snurrar kring mig själv, spinner in mig i ett fint nät av ord, och när jag återvänder är allt annorlunda, oigenkännligt.
Mild, mörk vinter. Jag hade en hustru. Jag har nu glömt hennes namn men en gång var jag gift med henne. Jag rörde vid henne och hon tog min hand, och något gick sönder. Vi väntade barn tillsammans.
-- Vi kunde åka ut till havet, sade hon. Vi gör så sällan något sådant tillsammans.
Jag nickade, frånvarande, innesluten i mig själv.
Vi begav oss ut mot kusten. Snön hade inte lagt sig vid havsbandet, inte fått något fäste i marken, mot bergsknallarna. Klipporna låg nakna och fuktigt gråa i det trötta ljuset. Vi åkte genom vinterns obygder; till sommaren skulle husen åter befolkas, fyllas av leende sommarstugeägare. Hon körde; jag satt tyst bredvid, förirrade mig i landskapet som passerade förbi. En röst talade ur radion men orden gled undan för mig. Jag försökte koncentrera mig på rösten, få fäste i orden, men slant och fortsatte ut i landskapet, i tankarna som passerade förbi utanför vindrutorna.
Hon koncentrerade sig på bilkörningen, njöt av att känna bilen som en del av sin kropp. Hon hade förändrats med barnet, efter sju års likformigt äktenskap. Plötsligt fanns det ett lugn hos henne, en känsla av tyngd tror jag, som om hon böjde sig mot marken, trevade över fästena och sedan stod förankrad i ett större mönster som fortsatte också bortom henne. Hon vände sig utåt, tog upp, omformade, slöt världen inom sig, gjorde den till en del av den egna kroppen. Jag tror att hon upplevde en befrielse i denna utvidgning av sig själv, i magen som växte, brösten som svällde, den obegränsade förmågan att leva sig in i allt som fanns omkring henne. Till och med köksredskapen -- brödkavlarna, kastrullerna, degtrågen -- utrustades med känslor och blev till små delar av henne själv. Och jag hade en känsla av att sjunka in i henne och försvinna. Jag var rädd, som i drömmen. Hon rörde vid mig, strök mig över håret, smekte mitt ansikte, förde händerna över min kropp, och jag byttes ut och blev till en dröm om barn, vit söt mjölk och mjuka rosenfärgade kinder. Samlaget blev plötsligt något frånstötande, de mjuka, fuktiga vecken som gav vika, öppnade och slöt sig... Kanske borde jag ha kunnat stå emot, resa mig upp och stå fast i mig själv, men jag saknade den kraften.
Jag tog blicken från vägen och landskapet, försökte koncentrera mig på radion, vevade ned sidorutan och lät den kalla, råa fartvinden svepa in om mitt ansikte, andades djupt.
-- Stäng fönstret! ropade hon. Stäng för fan! Jag ser inget!
Hennes långa hår hade virvlats upp i vinddraget och lagt sig över ögonen på henne, och ett kort tag höll hon på att förlora kontrollen över bilen. Den krängde till över någon hal isfläck, sladdade ut med bakhjulen och kanade på tvären rakt fram genom en kurva, på väg mot en bergsklack som reste sig upp en bit bort. Hela förloppet gick på något overkligt sätt mycket långsamt: hon slet ursinnigt i ratten, skrek åt mig att stänga fönstret, försökte gång på gång stryka bort håret för ögonen -- allt som i ultrarapid. Jag hann tänka att jag skulle dö, att detta var slutet.
Så fick hon mirakulöst tillbaka kontrollen över bilen, lyckades häva sladden och styra upp bilen ut ur kurvan, och så var tanken borta. Men något hade ändå blivit kvar i kurvan, rivits upp med tillbudet.
Vid havet gick vi sedan hand i hand, balanserade varandra över de lösa strandstenarna som var hala av alger och tång, och som lätt vickade till när man klev på dem. Försiktigt prövade vi varandras gemensamma steg. Utanför låg havet stilla, vintertungt, ljudlöst. Vi var ensamma, där fanns inga andra levande varelser, bara vi, och sedan havet, det gråmatta berget.
-- Om jag gick? hörde jag mig själv säga som i förbigående. Jag vet inte varifrån jag fick orden, men min röst var behärskad, fast.
Hon stannade upp och såg på mig, försökte le, men var ändå oförstående, som om jag hade skämtat. Eftermiddagsljuset var på väg att skifta till kväll. Vi gick långsamt vidare, lämnade strandstenarna inne i havsviken och fortsatte ut på de släta, fasta klipporna som likt tungor sträckte sig ut i havet.
-- Om?
Jag stannade.
-- Om jag gick?
Hon svarade inte, såg bara förvirrat på mig, försökte läsa ut något ur mig, hitta tillbaka till drömmen om det mjuka och runda. Jag strök med min hand över ansiktet, slätade ut alla veck och fåror, allt som hon hade lärt sig att se igenom, slöt det till en ogenomtränglig tät yta och stängde henne ute. Bara det fuktiga, mörka grådiset blev kvar.
-- Varför då, frågade hon till slut. Hon kämpade med gråten.
-- Har du... träffat någon annan?
Jag skakade på huvudet.
-- Älskar du mej inte längre? Har vi det inte bra tillsammans?
Jag stod tyst, visste inte hur jag skulle förklara, vilka ord jag skulle välja, såg ned i marken.
-- Vad är det då? Säg något! Se på mej åtminstone! Är det bara en nyck? Något som du har fått för dej bara för att du blivit rädd? Därför att vi väntar barn tillsammans?
-- Nej, sade jag, men...
-- Va fan är det då!?
Hon gav mig en örfil, och sedan ytterligare en, båda hårda och korta. Jag stod stilla och tog emot, utan att försöka skydda mig. Hon stirrade på mig, skummade över av raseri, visste inte vad hon skulle göra av känslorna, och så började hon plötsligt att gråta. Hon tog tag i mitt ansikte, höll det mellan sina händer och drog mig intill sig. Hela hennes kropp skakade.
-- Jag klarar... mej inte utan dej, sade hon nästan viskande medan hon grät mot min hals. Jag vet inte vad jag skulle... ta mej till utan dej.
Jag kunde inget göra, stod orörlig kvar i hennes famn och lade sedan armarna om henne, lekte med hennes hår mellan mina fingrar. Kanske var det trots allt kärlek, kanske älskade jag henne, det är inte enkelt att förstå.
Vi stod ensamma vid klipporna och höll om varandra. En mås flög på hög höjd över oss; man såg den bara som en vit fläck mot den gråa himlen. Ja, så måste det ha varit -- en mås som flög mycket högt, alldeles ensam, och som sedan dök genom luften, för att just ovanför klipporna hejda fallet och med utbredda, stela vingar flyga alldeles över våra huvuden på väg ut mot havet. Jag minns den mycket tydligt. Vi gick sedan tillbaka över klipporna och klapperstensstranden, satte oss i bilen och åkte hem igen.
Det är möjligt att historien inte är sann, att det aldrig gick till på det sättet, men det är så man måste tänka sig det. Man måste låta sig falla ett litet stycke, ge upp något av sig själv -- det är bara så Kaspari blir synlig.
Efteråt var allt som vanligt, som om inget någonsin hade hänt. Vi läste ur tidningen, rörde oss tätt bredvid varandra. Vi lagade mat, städade, turades om med disken. Och jag gick till arbetet, stod i klassrummet och lyssnade till min egen röst som talade, pratade och pladdrade, lärarrösten. Och på fritiden gjorde vi små utflykter tillsammans, gick på bio, hälsade på vänner och bekanta. Vi tittade på barnvagnar och barnsängar, läste tester och kontrollerade priser, köpte några små barnkläder och en barnsele. Vi försökte.
Det var på många sätt rörande, en vacker bild av ett äkta par som väntar barn och som gör allt som man kan förvänta av dem, som uppför sig precis så hänsynsfullt och förälskat som de borde. För henne föll det sig kanske naturligt, det var så hon kände. Hon gick hela tiden omkring med ett litet leende på läpparna och såg nöjd ut, glömsk om allt som varit. Och plötsligt kunde hon uppbåda ett tålamod inför tillvaron, ett slags liknöjdhet, som jag aldrig hade sett hos henne förut. Men jag kände mig urholkad.
Jag satt orörlig i en fåtölj och koncentrerade mig på att förbli mig själv, att bestå. Jag satt alldeles stilla, som om jag trodde att jag genom orörligheten skulle kunna bevara mig själv. Länge satt jag så. Tiden vek undan och försvann. Jag minns inte riktigt. Det var ett slags lång sömn.
När jag vaknade hade jag med darrig, osäker handstil skrivit två ord på en papperslapp: "Februari. Fyllecellen".
Åter och åter betraktar jag papperslappen. Det är olikt min handstil. Osäkerheten, den darriga handens rörelser förvränger bokstäverna, så att man inte längre känner igen dem. På ett bakvänt sätt påminner skriften om Kasparis, blir ett slags vrångbild av hans runda och vindlande handstil, som om jag i detta ögonblick av sönderfall plötsligt närmat mig honom, men bakvägen, uppochnedvänt.
Det är jag som har skrivit orden. Vem skulle det annars ha kunnat vara?
Jag minns att det var vinterförmiddag, februari. Man låste upp celldörren och förklarade med kort röst att jag var fri att gå. Jag hade varit berusad och blivit omhändertagen av polisen. Konstaplarna som talade till mig var korrekta med ansikten utslätade av en formell hårdhet som gjorde dem osynliga. Jag märkte att de undvek att ta i mig; kanske var de rädda för smitta från någon sjukdom. Men de visade mig ändå vänligt ut genom bakdörren. En kall vind drog genom gatorna. Jag började min vandring hemåt, gick och frös, försökte minnas, tränga igenom de tunga sjoken av berusning.
Drömlika bilder av en okänd kvinna i en trappuppgång dök upp i mitt medvetande, klibbade fast vid mig... Ljuset var släckt, det var kallt. Hon böjde sig framåt, mot trappräcket, nedåt, med uppdragen kjol och blottad stjärt. Över henne stod en man med uppknäppta byxor, fumligt ivrig i sina berusade rörelser. Hon följde passivt med i hans ryckiga, knyckiga stötar, likgiltigt. Så böjde hon sig ännu lite längre fram och spydde. Mannen svor till och drog med sig henne en bit bort från den brunslemmiga pölen i trappan. Hon stod fortfarande framåtböjd med benen brett isär, väntade tålmodigt. Mannen lossade livremmen, lindade den några varv kring handen och lät den sedan falla över hennes nakna stjärt, hårt, med en plötsligt koncentrerad rörelse ända uppifrån axeln. Spännet bet sig in i köttet och det började blöda ur ett öppet sår i den vita huden. Han höjde åter armen och lät den falla på nytt. Hennes skrik ekade i trappuppgången men tystnade sedan, som om smärtan förlamat henne.
Efteråt satt hon i trappan och grät. Hennes kropp skakade. Mannen stirrade osäkert på henne genom sin berusning, äcklad av hennes orediga kläder och billiga nakenhet. Han slängde några sedlar på stengolvet och gick.
Jag blundade och försökte sudda ut de klibbiga bilderna. Det var inte jag! Det var inte jag! upprepade jag igen och igen.
Där kom nya minnen. Jag gick genom en park, försökte korsa en gata, suddigt på väg hem men utan att längre minnas vägen. Allt omkring mig var otydligt, kanske grät jag. Jag ramlade omkull och låg på gatan, försökte ta mig upp. En bil stannade, starka händer grep tag i mig, lyfte upp mig. Mjukt och tyst fördes jag bort genom natten. Sedan vaknade jag inlåst i en cell, på en hård galonbrits. Jag hörde polisernas nyktra och sakliga röster, stönanden från andra omhändertagna, någon som ropade och skrek: Släpp ut mej för fan! Era djävlar! Släpp ut mej! Jag har ju inte gjort nåt!
Fantasier! Så var det inte -- så kan det inte ha varit! Det är bara Kaspari som vränger historien, drar iväg med den åt sitt eget håll! Jag föll aldrig så djupt! Jag plockade aldrig upp någon hora, försökte aldrig ta någon med våld! Jag piskade aldrig någon! Jag satt ensam på en restaurang och försökte urskilja människor i den sorlande massan runt omkring mig, bakom de breda leendena, de högljudda skratten. Jag kände mig bara konstig, olik mig själv, som om något plötsligt hade sprängt upp genom min kropp och gått i dagen, brutit igenom. Jag var...
Jag böjer mig fram över minnet och ser på nytt in i trappuppgången. Jag känner lukten från sura uppstötningar uppblandade med spritångor, lukten av smutsigt kön, svett, blod... Jag ser kvinnan som sitter på den kalla stenen och gråter. Mannen väger osäkert på fötterna, plötsligt rådvill, förvånad. Så slänger han några sedlar på golvet och vänder sig om för att gå därifrån; jag ser hans ansikte -- och jag ser att det är jag. Mitt ansikte är en annans men jag ser: det är jag.
Min hustru väntade på mig när jag kom hem. Hon hade under morgonen ringt runt till olika sjukhus och polisstationer och till slut hade hon hittat mig. Hon visste var jag hade varit. Hon såg på mig, kanske grät hon, jag minns inte. Det var ännu en av dessa eviga lördagar. Hon sade:
-- Jag går nu. Eftersom du inte kan gå, så går jag.
Jag svarade inte, stod orörlig framför henne med ett ansikte som stramade och var styvt och otympligt när jag försökte säga något, förklara mig, be om förlåtelse. Hon såg spotskt på mig, utan att lyssna till vad jag sade, och gick sedan in i sovrummet och stängde dörren om sig.
Men hon lämnade mig aldrig. Kanske stelnade något hos henne, blev till en förhårdnad. Kanske var det barnet som höll henne tillbaka, som fick henne att uppoffra sig. Jag vet inte, men hon stod orörlig kvar, oförmögen att lämna mig. Och jag kan inte längre komma ihåg hennes namn. Märkligt...
Hennes glädje över att vänta barn varade bara ett kort tag. I sjunde månaden fick hon missfall. Plötsligt var det över. Det fanns inget barn. Det var borta som om det aldrig hade funnits. Det växte aldrig upp, avslutade aldrig sitt liv, hann knappt påbörja det. Men barnet fanns kvar i mig, levde ofött vidare i mig.
Jag såg det framför mig, drömde om det på nätterna. Det förändrades hela tiden. Ibland var det ett litet blodigt foster, andra gånger var det en liten pojke som såg på mig med mörka, allvarliga ögon och med ett redan åldrat ansikte, rynkigt och hopskrumpnat. Det lämnade mig inte, det är fortfarande med mig, på något sätt närmare än om det fått leva.
Min hustru reagerade annorlunda. Efter en kort tid av otröstlig förtvivlan då hon med rödsvullet ansikte vägrade att lämna sängen, reste hon sig plötsligt, sköt barnet ifrån sig och fortsatte att leva som vanligt, som om inget hade hänt. Som om hon slutit minnet inom sig, förseglat det, så att hon inte längre kunde komma ihåg det.
Allt hänger samman, som i magi, bakvänt och uppochned. Vid den tiden, någon gång i slutet av februari eller början av mars, sedan min hustru fått missfall, vakade jag under några dagar hos en döende man.
Det var tidig eftermiddag. Jag satt i sjukhusrummet vid huvudändan av sängen. Mannen låg stilla. Han såg på mig, in i ögonen utan att säga något, höll sig kvar i min blick, ville inte släppa taget. Han hade långt framskriden cancer med metastaser utspridda i hela kroppen. Lungorna var delvis fyllda av vätska och han hade svårt att andas. Det väste och bubblade när han drog in luft i små korta andetag. Han kämpade, sög och drog, vägrade att ge upp, och höll hela tiden fast vid min blick. Och jag höll hans hand, försökte säga något men förblev hela tiden tyst.
Han hade ännu några timmar kvar att leva och han följde varje skiftning i eftermiddagsljuset, varje nyansering i mitt ansikte, varje rörelse av min hand, tog in allt som fanns omkring honom i de korta bubblande andetagen. När jag såg in i hans ögon märkte jag plötsligt att han log. Som om han hade befriats ur någonting, redan trätt ut ur tiden och på något sätt blivit närvarande. Inga skyddande hinnor, ingenting som längre skilde honom från livet. Han hade ingen framtid men heller inget att ta hänsyn till, inget som behövde beräknas eller planeras. På ett märkligt sätt var han mycket levande.
Han dog medan jag satt hos honom. En stilla, nästan omärklig rörelse drog genom rummet. Andningen blev lugn och tyst, som om de vätskefyllda lungsäckarna inte längre spelade någon roll. Han slöt blicken och ansiktet föll in i en djup vila och blev stilla. Och så andades han inte längre. Över hans läppar fanns ett mycket svagt leende, som om han i dessa sista ögonblick slutligen hade fullbordat sitt liv.
Mannen var min far. Eller kanske, i dessa sista ögonblick, min son.
