Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jag sitter i Kasparis rum, jag har suttit här länge. Jag går ingenstans. Min hand sluter sig om pennan, jag skriver. Jag är en arkeolog som försiktigt penslar bort lagren av damm, de tunna jordhinnorna, de förmultnade löven; jag är en uppfinnare, en lögnare, en krönikör, en charlatan...
Jag sitter insvept i sängens röda överkast. Det är kallt i rummet. Ljuset flackar. Det är tyst. Då och då går jag fram till fönstret, ser ut över trädgården och sjön som man kan skymta genom trädens grenverk. Så som Kaspari måste ha gjort, så som det måste ha varit för honom.
Jag vet att historien aldrig kommer att nå ända fram, aldrig kommer att avslutas, gå jämnt ut, stråla samman i en punkt och bli sann -- eller hur man nu skall säga. Den är inte enkel, inte ett enda. Som allting annat som man försöker fixera och definiera glider den undan. Som en orm som ringlar bort i gräset.
Hur skulle det kunna vara annorlunda? Berättelsen är bara en skugga som kastas över papperets tunna silverhinna, ständigt på väg att lösas upp. Under en kort sekund anar man ett ansikte -- och så är det borta. Och man måste börja om från början igen.
Jag läser Kasparis papper, antecknar, försöker närma mig det okända och annorlunda, betraktar hans målningar. Färgerna blandas samman, rött och grönt, cinnoberrött och smaragdgrönt, och blir till en svart gröt.
Kanske är Kaspari en dröm. Men vad spelar det för roll? Också drömmar är verkliga, bara på ett annat sätt. Kaspari... Jag hatar honom, och han lever ändå inom mig. Jag älskar honom, och jag når inte fram till honom, till hans ansikte.
Blått och gult gör grönt. Mot grönt svarar rött. Och rött och blått gör violett; och mot blått svarar orange. Det vita ljuset är alla färger; det är begynnelsen. Det svarta sluter dem inom sig, bevarar. Varonesegrönt, smaragdgrönt, neapelgult, kadmiumgult, preussiskt blått, ultramarinblått, indigoblått, karmosinrött, krapplacksrött, cinnoberrött...
Det måste ha varit vid den här tiden som han påbörjat den målning jag har framför mig. Det är en oljemålning på duk, sjuttiosju gånger fyrtiotre centimeter. På ett egendomligt sätt visar den fram ett ansikte som liksom reser sig upp ur färgerna -- eller glider tillbaka in i dem. Det skulle ha kunnat vara ett renässansporträtt, formen, färgerna påminner om detta, men där finns något som sticker ut, som drar iväg med målningen och förflyttar den till en annan tid. Perspektivet är inte renässansens centrala och exakta, utan ett snett, lite vacklande perspektiv, som om han hade sett målningen från två håll samtidigt, som ett barn.
Jag återkommer ständigt till denna målning. Ansiktet befinner sig vid gränsen för att gå förlorat i färgerna som omger det och flyter in i dess drag, är bara nätt och jämnt urskiljbart. Jag föreställer mig att han målat duken baklänges. Ur lager av färger som glider in i varandra, blandas och förändras, målar han ett ansikte, avlägsnar färgskikt efter färgskikt, separerar de myllrande färgerna, så att någonting lyfts fram. Återskapas.
Jag minns en historia om Kaspari. Eller: den faller mig in, dyker oförmodat upp i mina tankar, bakom lager av färger, som om jag hittat på den. Men den är mycket tydlig, som hade jag själv varit med.
Någon gång tog Kasparis mor -- vår mor, Sophie -- honom till ett daghem. Kaspari var då fem sex år -- kanske sju. Han satte sig på golvet, ensam, omgiven av de andra barnen men ändå ensam. Man gav honom en leksak, en liten röd bil, och han lekte. Runt honom vidgade sig en cirkel av tystnad. All rörelse stannade upp, sorlet avtog, barnen såg upp från sina lekar och blev sittande orörliga och tittade på Kaspari. Och till slut blev det alldeles tyst, helt stilla, som inuti ett fruset ögonblick som hejdats och lyfts ut ur tidens succession.
En pojke som var större än de andra reste sig plötsligt upp i tystnaden. Han gick fram till Kaspari, ställde sig framför honom och tittade ned på honom, och knuffade sedan till honom, tog den röda leksaksbilen. Kaspari bad att få den tillbaka, men pojken skrattade bara, sade att Kaspari skulle passa sig, den äckliga lilla djävla dvärgen. Kaspari satt kvar på golvet, han grät inte, blev inte arg, reagerade inte alls, satt bara orörlig i det märkliga ögonblicket av tystnad. När han sedan reste sig, höll han en liten fällkniv i handen, och han gick fram till den andre pojken och högg honom snabbt över handen. Kniven bet sig in, satt fast i handen, genomborrade den, och bara några stänk av blod syntes kring såret. Pojken drog instinktivt åt sig handen, vred sig loss från kniven och blev fri, och de började slåss. Kaspari försökte ta tillbaka leksaksbilen, och pojken grep tag om hans hand och om kniven och försökte att pressa tillbaka eggen mot Kaspari. Blodet rann ur handen, droppade ned på golvet, och de halkade och föll omkull, tumlade om varandra. Och fortfarande var det alldeles stilla i rummet. Barnen stod i en tyst cirkel runt omkring dem, förstenade av spänning, frusna mitt i en rörelse.
Till slut kom dagisfröknarna springande och skilde dem åt. Och plötsligt var tystnaden bruten, ögonblicket borta. De skrek och vojade sig. Pojken började att gråta, skräckslagen över det öppna såret tvärs genom handen. Barnen pratade och pekade och grät. Och Kaspari stod bredvid, innesluten i sig själv.
Jag minns honom, ser honom tydligt framför mig. Han står i en brun jacka som är uppknäppt och sitter lite snett efter slagsmålet, och i handen kramar han den lilla fällkniven som han fått av sin farfar i födelsedagspresent och som han nu fällt ihop och gömt undan för fröknarna. Ingen bryr sig om att prata med honom. Han står stilla och hans ansikte är uttryckslöst, som om inget hade hänt och man redan hade glömt bort honom.
Hur gammal var Kaspari då? Fem eller sju år? Tolv, tretton -- eller sjutton, arton, kanske tjugo? Jag vet inte. Det finns inget som markerar åldrandet hos honom. Hans tid har för länge sedan brutit sig ut ur sin vanliga, regelbundna bana, för att istället röra sig med oregelbundna, oförutsägbara språng.
Vem var pojken som knuffade honom? Han kan ha varit vem som helst; hans ansikte försvinner i mängden av alla andra som står lutade över Kaspari och knuffar till honom.
Jag fortsätter. Ord, meningar, gester och rörelser i ansiktet -- detta som jag måste rekonstruera, bygga upp på nytt. Färgen på ögonen, virvlarna i håret, det plötsliga, barnsliga leendet. Långsamt och eftertänksamt prövar jag mig fram, ord för ord, gest för gest.
Jag plockar upp ett ark på måfå, läser hans runda, vindlande stil, försöker se, upptäcka, skapa.
Fantasier som drar iväg, kanar på tvären, minnet som spelar med mig. Ansiktena växlar, vänds och byts ut i vrångbilder. Där finns alltid en ny bild, ett nytt ansikte.
Jag betraktar Kasparis målningar där de ligger utspridda över golvet, uppnålade på väggarna, färgerna, schatteringarna, dagrarna. Bredvid dem ligger fotografierna, skisserna, kolteckningarna... Bilderna föreställer inte längre något. Jag ser på dem, men de är obegripliga för mig, bara oregelbundna mönster, figurer, färgfläckar, skrapmärken...
Om morgnarna när jag vaknar av det gula morgonljuset som skiner in genom fönsterna -- då förstår jag ingenting. Då är allt som vanligt och alla bilderna föreställer vad de alltid har föreställt. Men när skymningen kommer med långa blåtonade skuggor som faller in i rummet, då förändras bilderna, glider in i varandra, bildar ett... en...
Då tvekar jag inte.
Man måste ju ha blivit sedd för att man skall synas.
När centralperspektivet upptäcktes under 1400-talet gav det konsten möjlighet till en dittills oanad naturlikhet: målningarnas landskap och byggnader fick plötsligt djup. Det var så det såg ut i verkligheten tyckte man. De nya målningarna blev sanna, medan de andra, de gamla, blev falska och osanna. Och världen inordnades i ett centralt perspektiv, stramades upp och blev plötsligt riktig bara från den i mitten placerade betraktarens utsiktspunkt. Med hans olika positioner förändrades perspektivet. I ett fågelperspektiv befann han sig högt och snett över det avbildade föremålet, i ett grodperspektiv snett under föremålet. Men alla perspektiv var riktiga så länge de uteslutande utgick från denna enda betraktares utsiktspunkt.
Mycket hamnade därmed utanför, kom inte längre med på bilderna, var långsamt på väg att glida ut ur världen. Under en kort period skymtar det groteska fram som en skugga till allt det raka: sneda och vanskapta ansikten som med skelande ögon såg på världen från två olika håll samtidigt. Ett kort ögonblick, sedan är också de borta.
Och så blev världen långsamt enhetlig och entydig, och verkligheten krympte samman till en liten förnuftig fläck i Europa, mitt på kartan över världen.
Jag försöker föreställa mig detta andra perspektiv, där flera synvinklar samtidigt blir synliga, försöker få syn på Kaspari, på mig själv.
Vem var jag? Jag hade varit lärare, gift, ägt en bil, haft brunt hår, mörka ögon, varit välklädd... Men från en annan vinkel, eller ingen vinkel alls, såg jag helt annorlunda ut, var en annan människa: mitt ansikte var snett och dragen liksom förskjutna, min kropp var vind och krum, och jag var en luffare, en romersk kejsare, en astronaut på väg in i ett svart hål, en fältherre, en sutenör, en mördare, prostituerad, ett barn med ljust hår och blåa ögon, en skulptör...
Johan har kommit tillbaka, plötsligt står han bredvid mig. Jag har inte hört hans steg. Alldeles ljudlöst har han öppnat dörren och långsamt gått fram till mig, lagt handen på min axel. Jag vänder mig förvånat om, fast jag alltid vetat att också han måste känna till Kasparis rum.
Vi säger inget, nickar bara mot varandra. Vi vet ju båda, varför skall vi då prata?
Med sig har han en bur med två fåglar. Jag vet inte varför, inte heller vad det är för art. Jag frågar honom inte och han säger inget. Han ställer ifrån sig buren på skrivbordet, sätter sig sedan på sängen och ser ut över rummet. Jag sitter och ser på fåglarna i buren. Jag tänker mig att de är ett slags Fågel Fenix och att det nu har gått fjortonhundrasextioett år, eller kanske till och med tvåtusentrettiosju år, och att de på något sätt ska återuppstå.
Jag fortsätter att leta igenom Kasparis anteckningar, hans små böcker med svarta vaxdukspärmar, alla lösa pappersark, papyrusrullarna -- så som jag gjort många gånger förut. Men ingenstans finner jag mitt namn, ingenstans ordet bror.
Förskjuten, tänker jag.
På ett ark står endast ett ord antecknat: Skatorna. Som ett slags länk.
På senhösten samlades varje kväll ett tiotal skator i trädet utanför det hus vi växte upp i. Vi stod tillsammans på knä framför fönstret ut mot trädgården, såg på skatorna som samlades för kvällen. Först var de oroliga, skrattade åt varandra, knyckte med de långa stjärtfjädrarna, sedan, under natten, satt de alldeles stilla, som svartvita skuggor i grenverket. Huvudena var krökta bakåt, in under vingarna. Varje kväll, varje natt. Om morgnarna när vi vaknade var de borta. De nedersta grenarna var alldeles vita av träck. Vi stod på knä och kunde inte slita oss från dem, hukade oss försiktigt så att bara våra huvuden stack upp ovanför fönsterbrädet. Långt borta kunde vi höra Sophie slamra med något ute i köket.
Strax efter detta försvann Kaspari. En dag när jag vaknade var han borta. Och när jag frågade Sophie vart han tagit vägen, svarade hon undvikande, som om hon inte längre kunde komma ihåg honom.
Hur minns man? Man gör inget. Plötsligt kommer minnena till en, utan att man anstränger sig, alldeles självklara och tydliga. Som en nåd. Jag vet inte varför jag minns historien med skatorna. Möjligen blir minnet tydligare med Johans burfåglar. Kanske hänger de samman, så som allt hänger samman, som i magi.
Jag ser Kaspari för mig, som om han vore verklig. Han satt på golvet och såg ut mot skatorna som flockats i trädet utanför, stilla, insvept i ett rött överkast. Han hade suttit där länge. Runt honom gled världen undan, blev overklig, som om den bara varit en fantasi. Hösten övergick i vinter; det blev december, snön föll. Ingen talade till honom eller frågade efter honom. Och så försvann han långsamt, blev allt mer otydlig, liksom genomskinlig.
Eller om det var jag som försvann och Kaspari som levde kvar, som trots ensamheten och tystnaden bevarade livet.
-- Som du är, sade plötsligt Sophie, kan vi inte ha dej hemma längre. Skärper du dej inte, så får vi skicka bort dej till något hem där dom kan ta hand om dej. Men då blir det inget daltande...
Hon stod böjd över Kaspari och skällde på honom. Kaspari satt på golvet i sitt rum. Det var kväll. Jag stod gömd bakom en dörr i hallen utanför och kikade in i rummet, lyssnade i smyg, så som jag brukade, väntade på vad som skulle hända. Vad Kaspari hade gjort visste jag inte då, men senare fick jag reda på att han hade dödat en av våra burfåglar, helt utan orsak, alldeles oförklarligt.
Våra föräldrar hade suttit och tittat på teve och Kaspari hade ställt sig framför dem, stått där länge, alldeles stilla. Sophie hade stickat. Oscar hade suttit i en fåtölj och rökt en pipa. Det hade inte funnits några spår av dikter hos honom, inga små kartor i blyerts över korsvägarnas och bakgatornas outgrundliga labyrinter, inga tecken på sjukdom. Ingenting. Allt hade varit glömt, som om det hade tillhört en förgången tid och aldrig funnits. Han hade varit som vanligt, alldeles oberörd. Och varför skulle man tänka på sådant som ändå redan tillhörde det förflutna, var överståndet och avklarat?
Kaspari hade stått framför dem, väntat. Till slut hade de blivit irriterade på honom. Man kan föreställa sig det så, att de bett honom flytta på sig, sagt till honom att han hade stått i vägen. Och Kaspari hade flyttat på sig, vänt sig om som för att gå därifrån, men istället plötsligt öppnat buren över teven och tagit ut en av fåglarna. Och innan någon hade hunnit hejda honom hade han snabbt gått ut i köket och bränt fågeln över gasspisen. När Sophie och Oscar kommit dit, hade han stått med den ännu osande fågelkroppen i handen, förvånad, som om han inte riktigt hade förstått vad han gjort. Fågeln hade legat alldeles stilla och tyst i hans framsträckta hand, naken utan fjädrar, men fortfarande vid liv. De hade inte sagt något, bara sett på Kaspari och på den brända fågeln, som fortfarande blinkat med ögonen, tittat ut i rummet. De hade känt lukten, som av bränt hår, och av kött, hud -- en fuktig och söt, kväljande lukt. Och de hade gått därifrån, åter satt sig framför teven, försökt att vara oberörda. Vad var en död fågel? Bara luft, inget annat.
Jag föreställer mig det så. Men det är inte sant. Det var jag som dödade fågeln. Kaspari råkade bara få skulden. Sophie och Oscar hade tagit det för givet. Och på något sätt var det självklart. Vem skulle det annars ha kunnat vara?
-- Kaspari! Hör du, om du ska vara så där kan vi inte ha dej hemma längre.
Jag stod tyst, gömd bakom dörren och såg på. Sophie stod i dörröppningen till Kasparis rum och Kaspari stod framför fönstret, såg på skatorna som samlades för natten. Jag kände lukten av svett och smuts som stod omkring honom. Jag minns det, jag var där. Han var mycket liten och tunn och han stod alldeles stilla framför fönstret.
-- Herre Gud, sade Sophie med en suck, om vi ändå hade fått en flicka istället för dej...
Kaspari vände sig om, såg upp och sade stilla:
-- Hon är död...
-- Vem?
-- Flickan.
-- Vad pratar du för strunt! Död...? Har du lyssnat på nåt som jag sagt till dej? Förstår du vad jag säger? Vi kan inte ha dej kvar hemma om du ska hålla på som du gör!
Plötsligt gick jag snabbt fram till dem, utan att jag riktigt visste varför, knuffade undan Sophie och trängde mig fram till Kaspari. Ett kort ögonblick tvekade jag. Vi stod mitt emot varandra och jag såg honom i ögonen och han mötte min blick och jag såg att han visste att det var jag som hade dödat fågeln. Han sade inget, gjorde inte något för att avslöja mig, stod bara där, beredd att ta mitt straff. Och jag slog honom hårt i ansiktet med knytnäven, som för att visa på vems sida jag stod, från vilket håll jag såg på världen. Han var nära att falla omkull men återfick balansen. Det rann blod ur näsan på honom, ned över munnen och hakan. Han rörde sig inte, försökte inte torka bort det, stod orörlig och såg på mig med något outgrundligt uttryck i ansiktet, som om han inte riktigt förstod. Jag slog honom igen, och igen, tills han låg hoprullad på golvet med händerna över ansiktet för att skydda sig mot mina slag och sparkar. Jag tror inte att jag var arg eller hatade honom, jag ville bara glömma: maktlösheten, den förbannade fågeln, ensamheten, tystnaden... Jag slog honom som om jag hade slagit mig själv. Och på tillräckligt stort avstånd kan man heller inte skilja oss åt, då glider vi in i varandra och förenas som bröder -- och jag ligger ned på golvet med händerna för ansiktet för att skydda huvudet från sparkarna och slagen som haglar över mig.
-- Kaspari! ropade Sophie. Sluta! Sluta Kaspari!
Som om det hade varit han som börjat slåss. Som om allt hade varit enkelt. Hon började att gråta, och jag gick därifrån.
Senare samma kväll körde de bort med honom. Han hade inte mycket att packa, en brun skinnjacka och en fällkniv som han fått av sin farfar. Han var snart klar, stod färdig på trappan och väntade med en halvfull resväska i handen. Han hade tvättat sig i ansiktet, men märkena efter mina slag fanns kvar. Så satte han sig i bilen. Oscar körde, Kaspari satt tillsammans med Sophie i baksätet. Han stirrade tomt rakt framför sig. Jag stod i fönstret och såg de röda baklyktorna försvinna i mörkret och regnet. Och så var han borta.
Mörkret, skatorna, och de där olyckliga burfåglarna. Jag ligger på sängen i Kasparis hotellrum, ser upp i taket. För ett kort ögonblick finns minnesbilden av hans ansikte närvarande, de orörliga läpparna, märkena efter slagen. Men inget hat, ingen vrede, bara en stilla, orörlig sorg. Som om jag hade sårat honom bortom förlåtelse. Som om jag hade tagit alla ord och vänt och vridit på dem, tagit dem till mina egna och lämnat honom förstummad i ordlösheten.
Förlåtelse tar lång tid att få. Ibland tvåtusentrettiosju år, ibland ännu längre. Men man måste vänta.
Var det så? Vem vet? Det finns ingen sanning i historien, inget svar, inte ens en fråga. Kaspari är utspridd över alla bilder och berättelser, en liten bit i varje episod. Om man kisar med ögonen och sneglar lite åt sidan kan man få syn på honom. Ett kort ögonblick, en skymt. Där! Och så är han borta. En människa behöver inte vara mer än så, hon är ändå en människa.
Johan kommer hit. Vi pratar. Jag sitter vid skrivbordet. Han sitter på sängen, på det röda överkastet, ser ut genom fönstret. Solljuset faller in, lägger sig i mjuka fyrkanter över golvet. Damm virvlar genom luften, tobaksröken blir synlig. Utanför fönstret flyger några fåglar förbi och försvinner ur sikte. Sedan återvänder de, samma fåglar, cirklar i luften utanför fönstret.
Kanske handlar det om att låta sig falla som Johan säger. Att släppa taget. Men detta är det svåra. Att resa sig, det går automatiskt, man sträcker ut händerna, griper efter fästen, häver sig upp. Att falla är något annat.
Jag har aldrig träffat honom. Jag ser honom ständigt framför mig. När jag sluter ögonen och fantasierna får gå sina egna vägar, när jag drömmer om nätterna och sedan vaknar ur drömmen, skrämd och stel i mörkret. Jag tycker mig skymta honom i en målning som påminner om Braque -- eller kanske om Picasso, Bacon. Hans ansikte glimmar mellan färgerna. Jag vet att han finns, jag är säker, jag känner ingen oro.
Jag målar. Ur en formlös massa av färger uppstår konturerna av ett ansikte. Färgerna bildar en bubbla i tiden: jag lever ännu. Målningen växer, antar en nästan levande gestalt. Bara tre färger: svart, blått och rött.
Johan sitter mitt emot mig. Då och då lyfter han blicken från det papper som han håller på att läsa, ler mot mig.
Dagen faller. Det blir mörkt. Jag går bort till sängen, tar överkastet och sveper det om mina axlar. Försiktigt tar jag några steg ut i rummet, försöker återfinna de rörelser som Kaspari har tagit, långsamma, trevande danssteg, arkeologens försiktiga rörelser.
På morgonen när jag vaknar är fåglarna döda. Jag är ensam i hotellrummet. Burdörren står öppen och bägge fåglarna är döda. Jag vet inte hur; de bär inga synliga spår eller märken.
Jag tar ut dem ur buren och spolar ned dem i toaletten. Betraktar dem under några korta ögonblick medan de flyter i toalettstolens vita vatten, de långa stjärtarna som sticker upp ovanför ytan, och så stöter jag ifrån och spolar och ser dem föras bort av vattnet.
Jag sitter och ser på den tomma fågelburen, tänker på att någonting annat skall komma efter dem, att de skall återskapas. Jag tänker på Rom, på Via Appia, Yestele, Basilica Aemilia...
Det är sent. Jag lägger ut alla bilderna ännu en gång, målningarna, skisserna, fotografierna, kartorna... Täcker golvet och stolarna med dem, sprider ut dem över skrivbordet. Sönderrivna, misshandlade, tonade, färgade... Bilderna av den Gamla Mosaiska kyrkogården, bilderna av Bosch, Johans semesterbilder från Rom, gamla skolfoton, okända bilder med okända ansikten som allvarligt stirrar in i kameran som tunna, bleka skuggor, 1700-tals teckningarna av Forum Romanums ruiner, festsalen i Neros Gyllene hus, Strindbergs stjärnljus... Allt finns här. Inget fattas. Anteckningarna och de små stenbitarna ligger ovanpå sängen, snäckorna med havet och stranden och vågornas brus, statyerna... Jag vet att jag den här gången har lagt allt i rätt ordning. Eller i fel ordning. Eller i ingen ordning alls. Jag blundar och öppnar sedan ögonen försiktigt, kisar, sneglar fram under ögonlocken så att jag nästan inte ser.
När jag vänder mig om, ligger Kaspari i sängen, insvept i det röda överkastet, i lager efter lager, som i en röd kokong som spunnits runt hans kropp. Det är mörkt i rummet, men jag ser honom alldeles tydligt. Ett svagt månljus silar in genom lövverket utanför fönstret, kastar dansande fläckar på golvet. Jag går fram till sängen, sätter mig bredvid honom. Han sover men rör sig oroligt i sömnen, det rycker i ansiktet kring munnen och han vrider huvudet åt sidan.
Kaspari, viskar jag.
Och han slår upp ögonen och ser på mig, möter min blick, och för ett kort ögonblick ler han.
Det måste ha varit så. Han måste alltid ha legat i detta rum, insvept i överkastet; jag kan bara inte ha sett honom.
Eller om han... Trots allt...
Jag hör honom sedan tala, som ett ordlöst brus, som musik, en
melodi som stiger och faller, som tystnad.
