Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Detta skulle kunna vara slutet, ett rött, ensamt rum, ett blått ljus, och sömn, vaka, drömmar... Ingenting fast, inget att utgå från. Och jag drömmer och försvinner in i drömmen tillsammans med väggarna, golvet, den gröna taklampan, allt.
Jag föds, och dör. Och föds på nytt. Ett kort ögonblick är jag död. Ett missfall som man genom något slags missriktat mirakel lyckas rädda med kuvös och hjärtmassage, två månader för tidigt, krumväxt av något medel mot illamående som min mor har tagit under graviditeten, skev och ful, ensam i en sjuksal med matta vita väggar, vitt golv, vitt tak, och plastkåpor som håller mig vid liv, och tystnad, fullständig, bakteriefri, steril tystnad och stillhet, bara respiratorns regelbundna andning...
Jag klarar mig. Överlever. Sned och oformlig. Växer. För att jag skall bli rak sätter man på mig en stålkorsett, pressar in mig i formen, drar åt remmarna på sidorna, stramar upp min rygg, spänner åt över höfterna och låren, för att jag skall bli normal, stor och stark. Och jag står orörlig där man ställt mig, kan inte andas, och faller omkull på golvet, kippar efter luft. Det flimrar för ögonen på mig, svartnar, ett rödblått ljus som går över i svart. Och man befriar mig. När allt till slut blir svart ger man upp.
Och jag växer, trots allt, mot allas vilja, snett och vint. Jag framhärdar, envisas, lever instängd på mitt rum, osynlig. När någon kommer, gömmer jag mig på vinden, klättrar upp för stegen i taket, låser luckan och sitter sedan och väntar på att kunna gå ned igen. Jag rör mig åt sidan, finns nästan inte. Och om någon frågar, säger man att det bara är skräp och bråte på mitt rum. Ingenting att se. Ingenting alls.
Tystnad, och en ensam, stilla orörlighet, och efterhand, tillräckligt långt in i ensamheten, glömmer jag bort att prata, att uttala alla ord och meningar. Jag talar med kroppen, hittar på ett annat språk, dansar över golvet, berättar, sjunger, brusar. Och det kommer musik ur min kropp, svaga toner som dröjer sig kvar i luften efter varje steg, följer mina rörelser, vrider sig med mig, runt, runt, en dov rytm, sång, ljud, något som spelar. Och bara min kropp finns. Och musiken. Och jag snurrar, vrider mig om mig själv, tar ett språng åt sidan, står stilla, glider undan, vänder mig bakåt, sträcker ut... Pratar om allt det som det finns att prata om, till långt in på nätterna, mörkret, stålkorsetten, farfar, plastkåporna, de vita väggarna...
När jag skall börja skolan, tar man mig först till ett sjukhus, för säkerhets skull. Knuffar fram mig till en läkare som böjer sig ned över mig och tittar på min sneda kropp, lyssnar till mina insjunkna lungor, mitt hjärta med ett klaffel som jag fått när man givit mig hjärtmassage efter födseln, undersöker halsen och luftvägarna, knackar och klämmer på mig. Han skakar osäkert på huvudet, slår ut med händerna, hittar inget, inga fel, ingen orsak. Men han skriver ändå, för att inte ta någon risk, ut några små, gula piller som smakar beskt och som jag skall ta varje morgon. Och vid behov. När jag inte pratar, inte vill gå till skolan, inte sträcker på mig, när jag sjunger på mitt rum, när jag andas konstigt...
Och så börjar jag skolan. Får ett gult piller till frukost och viras in i en flera nummer för stor rock som skall dölja min snedvridna rygg och som jag alltid skall ha på mig, och skickas iväg. Går för mig själv på rasterna, sitter tyst på lektionerna, apatisk av medicinen, kladdar i böckerna, försvinner in i långa, snirklande mönster över papperet, glider ut ur klassrummet. Och när jag tittar upp står läraren böjd över bänken, säger något till mig, tar ifrån mig boken och håller upp den för klassen. Och det är tyst och alldeles stilla. Och jag öppnar munnen och försöker säga något, kämpar med ett dovt gurglande läte djupt nere i halsen. Inga ord, bara något slags stammande konsonanter som fortplantar sig genom kroppen och får mig att börja skaka. Läraren tittar förvånat på mig, klassen har vänt sig om, fnittrar. Och till slut, när jag inte vet vad jag skall göra, reser jag mig upp och dansar för dem, snurrar runt mellan bänkraderna, spelar, sjunger, brusar. Så att de skall förstå. På något sätt.
Jag tas ut ur den vanliga skolan, hamnar i särskola, får lära mig att uttala orden från början igen, ljuda fram stavelserna, långsamt foga samman dem till ord och meningar. Stammande säger jag efter läraren, upprepar hans ord, hakar upp mig på dem, mångfaldigar dem, som ett eko. Det rycker och drar i ansiktet när jag anstränger mig, orden stockar sig i halsen, klibbar fast, växer, och huvudet far åt sidan och jag har svårt att andas. Och man ger mig ett extra gult piller och säger att jag skall försöka igen. Och jag försöker, stammar som förut, och så ger man mig ännu ett piller och säger att det var väl då själve fan.
Till slut reser jag mig upp och går hem, försvinner in på mitt rum, låser dörren, vägrar att öppna när man knackar och vill in, barrikaderar mig, gömmer mig på vinden, drar upp stegen, och sitter stilla. Väntar på att det skall gå över, försvinna, passera förbi. Alltsammans. Med mig har jag en liten fällkniv som jag fått av min farfar en gång strax innan han dog, kramar hårt om den.
Men ingenting upphör, försvinner. Allt finns kvar.
Och efter ett år tycker man att det är dags för ett nytt besök hos läkaren, som åter lyssnar på mitt hjärta och mina lungor. Hosta! säger han. Och jag hostar. Han ser bekymrad ut, böjer sig över mig, mäter min längd, bröstkorgens omfång, benlängden, och med någon speciell stålställning också huvudet och ansiktsformen, skakar på huvudet och säger att jag måste läggas in för vård. Mina föräldrar nickar, gråter lite men låter sig sedan lugnas av att jag skall få den bästa tänkbara vården, tar läkaren i hand, tackar och går därifrån.
Jag placeras i ett vitt rum, ligger stilla i en säng och tittar upp i taket medan man tar prover på mig, blodprover, urinprover, avföringsprover, mäter min kropp åt alla håll och kanter, röntgar mig, gör en luftskalle... Och så, till slut, säger man att jag ska få bada, att jag ska bli frisk igen. Att allt ska bli bra.
Man lägger mig i ett badkar med en kraftig gummiduk spänd över kanterna, tättslutande, med bara ett litet runt hål för huvudet. Efter tolv timmar tar man upp mig, låter mig sova över natten och placerar mig nästa morgon i badet igen. När jag försöker ta mig upp slår man med käppar på duken för att jag skall hålla mig lugn.
Vi är tolv stycken som ligger på rad, i var sitt badkar, apatiska och skrynkliga av vattnet, och stirrar ut i luften framför oss, på de vita kakelväggarna, det vita taket, de vita sjuksystrarna, och allt är rent och blänkande och desinficerat. Läkaren besöker oss ibland, förklarar metoden för oss, teorin, går fram och tillbaka framför oss, pratar. Redan Caracalla, säger han, den romerske kejsaren, insåg betydelsen av bad och anlade därför sitt stora badhus mitt i Rom. Badet, säger han och stannar upp, är civilisationens vagga, dess grundval, före badet var människorna bara vildar och barbarer. Och han ler mot oss, nickar och försvinner, och kommer sedan tillbaka och fortsätter att prata om vattnets renande effekter.
Efter tre dagar börjar huden svälla upp och efter tre veckor börjar den falla av mig, ändtarmen tränger ut ur anus och jag kan inte längre gå. Och efter ett år är jag nära att dö och läkaren tvingas avbryta behandlingen, bedrövad över att inte kunna fullfölja den men övertygad om att badet ändå haft en positiv och hygienisk inverkan på mig. Att det nästan, nästan helt och hållet återställt mig till en normal människa.
Man undersöker mig på nytt, utan att förstå vad det är för fel på mig, fortsätter att hålla mig inlåst, för säkerhets skull. Och läkarna kommer och går, avlöser varandra, var och en med någon ny teori om vad som fattas mig. Och jag får insulinsprutor och skakar i kramp på golvet medan en läkare står böjd över mig och uppmärksamt följer förloppet tillsammans med några kraftiga vårdare. Jag får elchocker och skakar på nytt i kramp och iakttas av en ny läkare och nya vårdare.
Tiden flyter ihop, årstiderna går in i varandra, åren försvinner, alla händelser blandas samman, går om varandra. Allt är nu, samtidigt, ett enda förvirrat och oändligt utdraget ögonblick. Och en ny läkare talar om för mig att jag skall få prova en ny medicin, bli botad mot vad det nu är jag lider av, och utan att förändras, bara bli frisk. Helt normal, som vem som helst. Till och med min sneda kropp skall rätas ut.
Och jag försvinner, och allt är tomt, sjukhuset, de vita väggarna, plastkåporna, allt är borta, och jag vet inte var jag är, vem jag är, minns inget.
När jag vaknar upp har man bytt ut medicinen mot en annan, och man säger att allt skall bli bra nu, att biverkningarna skall försvinna, att jag skall bli som vanligt. Men efter en vecka svullnar tungan upp, blir styv och orörlig, och jag kan inte tala, går genom korridorerna, försöker hitta tillbaka till dansen, musiken, bruset, som för länge sedan, men rörelserna är okänsliga, avdomnade, och jag går som om jag fortfarande hade stålkorsetten på mig, tappar balansen, faller omkull.
Och jag får mer medicin, medicin mot biverkningar, ny medicin, ingen medicin alls, och under en kort tid bara starka vitamininjektioner... Jag sitter på sängen i mitt rum med uppdragna ben och vaggar långsamt fram och tillbaka, känner inget, har ingen kropp, finns inte.
Och man börjar med en ny metod, en ny läkare kommer och tar nya prover på mig, mäter skallen och kroppen, lyssnar på mina lungor och mitt hjärta, och placerar mig sedan i arbetsterapi. Det är, säger han, viktigt att ha något meningsfullt att göra. Att hålla sig sysselsatt.
Och jag får en klump lera och ett skissblock och man nickar uppmuntrande åt mig att sätta igång, visar hur jag skall göra, förklarar, berättar om tekniker, pedagogik, terapi, färger. Vilka möjligheter som finns. Jag hör inte på, sitter och fingrar med lerklumpen, vet inte vad jag skall göra, kramar och plockar med den, och vrider den till slut till en sned och krum figur utan ansikte, och lägger sedan ifrån mig den. Bra, säger de. Bra. Men försök att få det att föreställa något också. Gör en gubbe. Eller en gumma. Eller försök att göra dig själv.
Och de ler och säger att jag skall prova igen. Ordentligt. Och inte vara rädd.
Och jag nickar och sitter tyst. Och varje dag får jag sedan en ny lerklump, börjar om från början igen, håller på tills jag har fått fram en lika sned och formlös figur som första gången. Envisas.
Ibland lägger man bara fram ett skissblock åt mig och jag trevar mig fram med pennorna, de olika vattenfärgerna, kadmiumrött, cinnoberrött, ockragult, blygult, indigo, ultramarin...
Varje dag går jag till terapin, drar mina sneda streck, kramar ihop leran, häller ut färgerna över papperet, gör jag? ja, drar med penseln över papperet, trycker hårt, målar. En man med hundansikte, med hovar till fötter, en djävul med brända vingar, ansikte av hår, krumma ben och stum rygg.... Jag gör Diskuskastaren, Laokoongruppen, Venus de Milo... Tunga, hopkrupna kroppar, fula och nästan oigenkännliga, och mycket små. Som jag själv. Och jag försvinner in i bilderna och lerfigurerna, och glider ut ur tiden och blir lätt.
Läkaren kommer då och då ned till terapin, tittar på vad jag gör, vänder och vrider på lerfigurerna, nickar och säger att det är bra. Fortsätt bara! Fortsätt! Och jag ser upp från papperet eller lerklumpen som jag håller på med, tittar frågande på honom, är aldrig riktigt säker på vad han menar. Men han återkommer, vänder och vrider på mina arbeten.
Bredvid mig i terapin sitter en liten och sned kvinna, alltid med en cigarett i handen, nästan osynlig bakom all rök, alldeles ljus, nästan vit, och med blåa ögon. Helena, säger hon. Och hon berättar att hon är unik, att alla organen sitter på fel sida i hennes kropp, hjärtat till höger, levern till vänster, mjälten, njurarna, urinblåsan... Att hela hennes kropp är spegelvänd. Och att man mäter och röntgar och undersöker henne. Så som man måste. För att hitta en förklaring. Så att allt till slut ändå blir rättvänt, uppklarat, och man kan dra en suck av lättnad.
Varje dag efter terapin går vi till sjukhuscafét. Vi säger inget, pratar inte med varandra, dricker bara en kopp kaffe tillsammans, röker, tittar på varandra, som om vi på något sätt ändå hörde ihop. Och ibland stryker jag henne över kinden, hör hur något rör sig inuti henne. Som musik.
Tiden rör sig snabbt, oregelbundet, oscillerar, och jag lär mig arbeta i marmor, måla på duk, fotografera, och det blir vinter, och vinter igen.
Och en ny läkare kommer, och ännu en, och man ger upp hoppet om att kunna bota mig och jag flyttas över till en kronikeravdelning, sover på en sal tillsammans med sex andra hopplösa patienter, vandrar fram och tillbaka genom korridoren, röker, ligger på sängen och stirrar upp i det vita taket, de vita väggarna, de vita dörrarna.
Och plötsligt får man för sig att jag skall integreras i samhället, flytta ut till en egen lägenhet, klara mig själv. Läkaren från konstterapin kommer till avdelningen, och en kurator, och de berättar att jag skall börja på en konstskola. Resa utomlands. Det är, säger han, synd att slösa bort en talang som din. Och kuratorn ler och pratar om framtiden, alla möjligheter och utsikter, har ordnat allt, skickat ansökningar hit och dit, arbetsprover, små stenfigurer, målningar. De förklarar det mycket noggrant för mig, och ler hela tiden, drar iväg mig till en bil, pratar på, och till slut sätter de mig på ett tåg med en resväska i handen, halvfull av det som jag äger, hänger på mig en alldeles för stor rock och säger hej då, står på perrongen och vinkar av mig.
Jag kommer till en stad, vet inte vad den heter, var jag är, stiger bara av tåget när konduktören pekar och gestikulerar och till slut knuffar av mig, står på perrongen med resväskan i handen, vet inte vart jag skall ta vägen.
Och jag börjar att gå, på måfå, driver runt på gatorna, förstår inget av vad man säger till mig, nickar bara stumt till allt, så som jag alltid gjort, och går vidare, hopkrupen och för mig själv, sover där jag kan, i en park, under någon bro eller viadukt, insvept i min för stora rock, äter vad jag hittar i soptunnorna och i papperskorgarna.
Och dagarna rinner bort, och månaderna, och jag målar, sitter på ett torg någonstans och målar människorna som passerar mig, iakttar dem, från en annan plats, en annan stad, målar deras värld, fångar upp deras ansikten, allt det som de inte vill se, som nästan inte finns, som är som jag, färgar in dem med mig. Rött och grönt, gult, blått... Cinnober, malakit, ockra, azur...
Ibland formar jag små lerfigurer efter dem, som i terapin, avbildar människorna jag ser, vrider deras raka kroppar till korta, krumma lerkroppar, spegelvänder dem. Och de kommer fram och tittar på mig, vänder och vrider på figurerna och målningarna, nickar och slänger åt mig några mynt, en sedel.
Och jag köper mat, bröd och vin, lite kött, lägger fram sedlarna och mynten på disken, pekar på vad jag vill ha, och sätter mig och äter på en parkbänk, under en bro, sitter stilla och vaggar långsamt fram och tillbaka.
Jag överlever, trilskas, går genom staden, haltar och drar mig uppför alla trapporna till ett torg högst upp på en kulle, målar och gör mina lerskulpturer. Och människorna går förbi, köper en figur eller målning. Och jag fortsätter, på något sätt, varje dag. Det finns i kroppen, hur jag än gör, jag kommer inte undan.
Och en morgon när jag vaknar insvept i min för stora rock på en parkbänk, sitter Helena bredvid mig. Hon vänder sig om med sin spegelvända kropp och tittar på mig med ett snett leende.
Saknat mej? säger hon.
Jag ligger orörlig, förvirrad, plötsligt tillbaka på avdelningen, det gamla rummet, blank och liksom utslätad i ansiktet, utan att kunna säga något.
Kommer du ihåg mej, frågar hon. Minns du vem jag är?
Jag nickar, och hon sätter sig bredvid mig på bänken, och jag tar hennes hand i min, sitter länge stilla invid henne, tyst, nästan orörlig, så som vi alltid suttit bredvid varandra.
Tillsammans strövar vi runt i staden. Vi pratar inte med varandra, går bara tillsammans, hand i hand, gata upp och gata ned, tills vi inte orkar längre, sover tillsammans om nätterna, tätt intill varandra, tryckta mot varandra. Hjärta mot hjärta, lever mot lever, som två spegelbilder.
Vi hittar en övergiven lagerbyggnad, full av skräp och bråte, i rött tegel, med ett gult ljus. Och vi släpar dit en madrass, flyttar in, skapar ett rum.
Ska vi leka? viskar Helena i mitt öra. Bältesspännare?
Hon sitter på madrassen och ler, och vi klär av oss nakna och binder fast oss i varandra med grova rep, knyter åt hårt om handleder och fotleder. Och repen skaver in i huden. Och med rakblad fastbitna mellan tänderna försöker vi sedan snitta upp varandras nakna hud. Vi flämtar mellan våra hopbitna käkar och uppdragna läppar, gör plötsliga utfall, parerar, hugger på nytt. Och solljuset silar in genom fönsterna, glänser gulrött i våra svettiga kroppar. Tunn umbra, svart, phthaloblått, och tunna streck av kadmiumrött, cinnoberrött...
Älskar du mig, frågar hon.
Och jag nickar och stryker henne över kinden med min sönderskavda hand. Så att man kan höra musiken som spelar i henne. Och det blir inte enklare än så.
På natten kommer en vakt, väcker oss, ropar något åt oss, viftar med en batong, och vräker ut oss på gatan.
Och det blir höst, och kallare, och vi fortsätter att gå genom staden, min resväska mellan oss, hand i hand, genom parkerna, sover under viadukterna vid motorvägarna och de stora trafiklederna, på gräsmattorna och planteringarna i mitten av rondellerna, under broarna. Smutsiga och allt magrare och mer snedvridna i kropparna av kylan och fukten. Vi tigger och stjäl, slår in ett skyltfönster och tar vad vi kommer åt och sätter efteråt alltid eld på affären, bränner alla spår. Fortsätter, framhärdar.
Ibland dansar jag, på något torg, Helena slår takten med ett par tomma burkar, och jag snurrar runt, berättar, brusar, vrider mig om mig själv, spinner in åskådarna i mina rörelser, talar, runt, runt, runt. Efteråt går vi med var sin mössa och samlar in pengar, tar vad vi kan få. Och vi köper bröd och vin, sitter på en bro över floden, dinglar med benen över kanten, äter och dricker, blir berusade, och balanserar sedan över broräcket, håller varandra i händerna, tittar ned på vattnet, hoppar över bropelarna, som två trapetsartister.
Och när allt är slut och vi inte vet vad vi skall ta oss till, när inget återstår, då går Helena ut på gatan, drar upp tröjan över magen och blir efter en stund indragen i någon bil, som en timma senare kommer tillbaka och stjälper av henne på samma plats som hon blev upplockad på. Hon snubblar ut ur bilen, faller omkull på trottoaren, gråtande och blödande och med pengarna uppkörda i skrevet.
Döda mig då! ropar hon. Om du har mod till det, din djävla dvärg! Döda mig då för fan!
Och en kväll kommer hon inte tillbaka mer. Jag står på trottoaren och väntar, sover på en parkbänk i närheten, återvänder tidigt varje morgon. Och efter en månad har hon fortfarande inte kommit tillbaka, och inte efter ett år. Och ett liv passerar.
Till slut börjar jag att gå, planlöst, rakt fram, som det faller sig, rör mig snett mot norr, på tvären, med resväskan i handen, går, och fortsätter att gå, märker inte av någon tid.
Och plötsligt är jag tillbaka. Jag lägger mig på sängen, vaggar långsamt fram och tillbaka, väntar, ett rött rum, ett blått ljus.
En man kommer hit och sköter om mig, pratar med mig, baddar min panna med svala, fuktiga trasor, tvättar min kropp, mina axlar, mina fötter, mina händer rena från skuld. Sebastian. Han upprepar namnet gång på gång. Ibland ler han mot mig. Jag vet inte varför. Han pratar, oupphörligt, pladdrar på, säger att han är min bror. Och han böjer sig över mig och ruskar mig långsamt vaken ur drömmen, drar isär de röda gardinerna och släpper in det vita solljuset under några timmar. Som hade allt ännu kunnat vara.
Varje dag kommer han åter, min väktare, min skötare. I det röda kvällsljuset kommer han, följer mig genom natten, lämnar mig åter med det lätta, gula morgonljuset.
Helena! Jag ropar hennes namn, men ingen svarar. Jag lyssnar, spänner hörseln men hör inget. Mmminns mig! ropar jag. Minns min kropp! Mmmitt ansikte! Mmmitt namn! Kaspppari!
Stjärnbilderna står stilla över natthimlen och jag ser ut genom fönstret och följer deras formationer med mina fingrar, ritar dem i luften, som ett barn, försöker förstå dem, tyda dem, linjerna och formerna, det förflutna som finns bevarat i dem. Pictor, Canis Minor, Circinus, Corona Borealis...
Jag måste återuppstå, på nytt, börja om från början, måla, flyta bort med färgerna. Det röda, det indigoblå, det mörkt umbrafärgade som alltid tar över det gula och får duken att växla från dag till natt... Färgskuggor... Kadmiumgult, bränd sienna, ockragult, koboltblått, kromoxidgrönt, kadmiumrött... De stannar aldrig, glider ständigt in i nya nyanser, fortsätter, förändras, flyter in i varandra, återfärgas.
Och blått hänger samman med grönt, som hänger samman med rött, som hänger samman med gult, som hänger samman med blått. Och allt är vitt. Titanvitt, blyvitt, zinkvitt...
Jag ligger i sängen, i mörkret, i tystnaden i ljuden av min kropp. Jag hör mitt hjärta slå, hör mig själv andas. Jag ligger i en blå skugga av mörker och väntar på den ockragula gryningen.
Utanför hör jag översten gå förbi med sina horor. Han mullrar och brummar och hororna skrattar hest och sprucket bakom honom. Och plötsligt står Helena vid min säng, ser på mig, hennes blåa ögon med blåhetens alla nyanser, som strålar, lyser ut i rummet, gråter i blått. Kaspari, viskar hon. Lämna mig inte... Lämna mig inte ensam. Inte en gång till! Och så är hon plötsligt borta, och översten har försvunnit till något annat rum längre bort och allt är tyst igen. Det gröna ljuset från trädgården slår in genom fönsterna, blandar sig med det röda, och genom den smala fönsteröppningen färgar det gula morgonljuset in mitt rum. Jag andas. En gul själ. Ett kort ögonblick.
Jorden vrider sig, roterar ännu ett varv: dag, natt, mörker, dag...
Vitt, gult, rött, blått och svart, och så åter blått, rött, gult,
vitt... Jag går genom rummet, dansar, sveper in mig i överkastet,
lager på lager... Jag tar sju djupa andetag, så snabbt jag kan, och
håller sedan andan medan jag långsamt räknar till sjuttio. Igen och
igen. Ensam i ett blått ljus, ett tomt rum, insvept i ett rött
överkast, hopkrupen. Och jag finns inte, har inget namn, är ingen. Och
inga målningar finns, ingen sten, ingen lera och inga människor. Livet
vänder inte, tar ingen ny riktning, går inte vidare. Härifrån finns
ingen utväg, ingen fortsättning. Och här finns inget att se, här kan
man inte känna, inte uppleva. Här finns ingen smärta. Inga ljud, ingen
värme eller kyla, ingen rörelse. Här är tystnad, och här finns inget
sådant som tystnad. Inga färger, ingen form, ingen ordning, ingen
oordning. Detta är begynnelsen, härifrån kan man bara längta tillbaka.
Men inget sådant som början finns, och inget slut, ingen plats eller
tid. Man har lurats, bedragits, gett sken av något annat, men inget
annat finns, detta är allt: blått, svart och rött, mörkt indigo, mörkt
elfenbenssvart, och de cinnoberröda strecken över målningarna och över
statyernas vita marmor och över mig, och det är alldeles tyst och jag
hör respiratorns lugna andhämtning, och mitt ansikte stelnar, faller
ihop och försvinner. Och så är jag borta.
