Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt tanklösa ögon. Han slog ned dem och gick från fönstret
fram till Hulda för att tala med henne. Men den unga skön-
heten sade helt snäsigt: •— Det är visst bättre du går ned
och ger den gamle musikanten din tolvskilling för det nöje,
han gjort dig, än att du sysselsätter dig med mitt silke.,,
det reder nog Herman åt mig.
Doktorn och Dahl voro så upptagna av spelet och så vana
att höra ungdomens tvister, att de icke givit ringaste akt på
vad som försiggick, förrän Herman inträdde, gick fram till
Bundler och yttrade: -—- Farbror, kom ut och se på den
gamle... jag fruktar ej att det slag, han erhållit, kan ha
några svårare följder, men kom ändå!
— Vad säger du, min son? svarade doktorn förundrad.
Jag vet icke om något slag. Kanske du redan börjat skaffa
dig patienter till övning för din blivande praktik?
— Å nej, yttrade Herman med lätt otålighet, jag trodde
att vi alla sett den olyckshändelse, som nyligen hände på
gatan. Vid första ordet härom steg Bundler upp och följde
Herman till hans och Gotthards rum.
På soffan låg den fattige musikanten utsträckt. Doktorn
betraktade dessa drag, vilka syntes honom så bekanta, ehuru
han icke i hast kunde erinra sig var eller när han sett dem.
Bredvid huvudgärden stod den intagande flickan, tyst spa-
nande i doktorns ansikte efter hopp i sin ångest; och så snart
passande medel blivit använda av den erfarne läkaren, åter-
kom gubben till sans.
Han syntes emellertid smärtsamt berörd, mindre av sin
blessyr än av de många främmande rösterna, men då han
bland dem förnam sin dotters och kände hennes lätta, vana
hand ordna hans huvud till ett bekvämare läge, viskade han
i en ton, som röjde den högsta oro: — Hedda, barn, gick
fiolen sönder eller har jag den i behåll?
— Den är hel, pappa! svarade hon, och rösten uttryckte
så mycken sann glädje, att den tydligt vittnade om vilken
oändligt rik mening för dem båda låg uti de tre orden: ”Den
är hel!”
Den gamle mannen knäppte sina händer och sade sakta:
— Gud vare lov, vi hade annars kanske nödgats svälta ihjäl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
