Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gisle Surssons död och retad öfver att i sitt hus nödgas emottaga och
undfägna hans baneman Ojolf Grå, genomborrade dennes lår med det svärd, som
han lagt ifrån sig och hvilket förut tillhört hennes broder Gisle. Funnos
inga vittnen till misshandlingen, synes dén ej varit laglig grund till
skils-messa; men den stolta hustrun fördrog sällan tåligt en sådan skymf.
Hallgerd Höskulds dotter lät för en kindpust sin fosterfader Tjostolf döda
sin förste man, *Torvald Osvifsson. Hennes andre man Glum fick sin bane
af samma hand för samma orsak, ehuru emot hennes vilja. Den tredje, —
sagornas älskling, Islands störste idrottsman,—-Gunnar af Lidarände, gjorde
sig under uppbrusning skyldig till samma förseelse, då han fick veta, att
hans hustru af hämd hade låtit en träl för hennes räkning begå stöld —den
nesligaste handling i forntiden. Hon lofvade honom då att alltid minnas
det och hämnas, om hon kunde. År förgingo. Då blef en natt Gunnars
hus omringadt af hans fiender. Den snällaste bågskytt försvarade han sig
länge för öfvermakten. Bågsträngen brast. Han bad Hallgerd om ett par
lockar af hennes hår och att hon med hans moders tillhjelp skulle sno
honom en ny sträng. “Gäller det dig något?” sporde hon. “Mitt lif gäller
det,” var svaret. “Då skall jag nu,” sade Hallgerd, “minnas den kindpust,
du slog mig, och aldrig bryr jag mig om, antingen du värjer dig längre eller
kortare.” “Enhvar har något till sin berömmelse,” svarade Gunnar, “och
jag skall ej längre bedja dig derom.” Han värjde sig derefter med spjutyxa
och svärd en stund, tills han, trött och utmattad af blodsförlust, neddignade
och blef dräpt. Hallgerd är dock en af de mörkaste, om icke den allra
mörkaste. af de qvinnobilder, som sagan visar oss. Grym, högmodig,
prakt-lysten, eftersträfvande andras gods och slösande med sitt eget, har man
svårt att i denna tafla finna en enda ljusglimt, och måhända torde det vara
orätt, att som ett exempel anföra en person, som troligen var af sitt slag
den enda.
Hvad som besynnerligt nog aldrig var lagligt skäl för skilsmessa var
mannens otrohet, som i dessa tider var ganska vanlig. Att ega mer än en
hustru var visserligen aldrig tillåtet, dock gjorde konungen ett undantag
från denna regel. Harald Hårfager säges hafva haft ända till trettio
hustrur, och Harald Hårdråde, som dock var en kristen, hade tvänne. Ofta
nödgades hustrun till och med i sitt eget hem fördraga mannens otillåtna
förbindelse med en, såsom det hette, medtäflerska vid härden. Äfven Nials
äktenskap med Bergtora Skarphedensdotter, annars ett af de lyckligaste sar
gorna veta att omtala, saknade icke ett dylikt skuggdrag. I Laxdölingarnes
saga anföres, huru Höskuld hemförde en trälqvinna från Norge, hvilken var
öfvermåttan vän, men sades vara stum. Illa behagade detta hans hnstru
Jorunn, och hon sade, att trälqvinnan måste arbeta eller lernna huset.
Höskuld sade, att hon skulle uppassa honom och hans hustru. En dag
upptäcker han, att hon heter Melkorka och är irländske konungen Myrkjartans
dotter. Den stolta Jorunn frågade så litet efter denna upptäckt, att hon
som förut lät konungadottern af kläda sig, då hon gick till sängs. En dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
