Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framål. 161
vara sig själf, som den oumbärligaste af alla
krafter; om Eros, som skaparen och lycko-
bringaren; om moderskänslan, som den dju-
paste af lidelser; om danandet och vården af
hemmet, som den framför allt annat härliga
maktställningen för en kvinna; om friheten,
som det mest oafvisliga af alla individuella
lifsbehof; om pligten för den enskilde att
offra sig för den ’samfälda utvecklingen —
då brukar den ena ofta t. o. m. samma rika,
uttrycksfulla ord som den andra, och dock
stå de ej i någon som hälst personlig växel-
verkan.
Men de människor som, likt dessa båda,
hafva ett allt annat beherskande sinne för
alla slags verkligheter, för sanning, för lif-
’vets hela, mångskiftande rikedom — de komma,
utan att veta det, att närma sig hvarandra,
att älska och hata på samma sätt och att
[därunder få ett slags andligt slägttycke, som
är oberoende af skilda tider och åldrar, ja
t. 0. m. af skilda tankar och tycken.
Människor, som hafva detta äkta verklig-
etssinne, tillgodogöra sig alla möjligheter
till utveckling på ett intensivare sätt än an-
dra, ty de hängifva sig utan förbehåll åt li-
landet som åt lyckan, de förytliga aldrig nå-
ot, bruka intet lifsrön i flärdens och verl-
dens tjänst. De gå aldrig tillbaka, utan allt
ämt framåt till ett större förstående, en öm-
are medkänsla, en rikare sympati. De lära
ig att älska människor, fast de af dem bli
nisskända; att älska lifvet, fast det varit dem
rårdt; att älska arbetet, fast det föga lönat
em. Och ’därmmder vinner deras lif och
leras arbete allt mera ordningens, måttans,
tyrkans prägel, närma sig allt mera den kraf-
ernas jämnvigt, som en gång nådd, hos in-
ividen blir harmoni och hos diktverket skönhet.
I våra nordiska förhållanden är det så
ånga omständigheter, som hindra en full
fämnvigt, en hel konstnärlig utveckling. Och
anske ingendera af de båda ifrågavarande
iktarinnorna har nått denna. Men det är
ock visst, att, när en stark och rik natur
sprungligt och oförbehållsamt meddelar sig
dikt eller tal, så är det icke det mer eller
indre stora konstnärskapet man i främsta
ummet lägger märke till. Äfven vid en
lyktig beröring känner man sig ha kommit
ära en lefvande själ, och detta är liktydigt
hed, att man funnit den kosteliga pärla; för
ilken man gärna afstår allt annat.
Under förra året har Magdalene Thore-
sen fullbordat andra delen af Billeder fra
Midnatsolens Land och liksom förra delen
visar denna del, att då en diktarpersonlighet
är sann, kämpar den sig småningom fram
till allt fullkomligare uttryck för sitt inne-
håll. Magdalene Thoresen har som förfat-
tarinna aldrig varit lyckligare, än när hon i
dessa »Billeder» fått midnattsolens bygder
som bakgrund till de människoöden, hvilka
här äro mer än vanligt beroende just af om-
gifningen. Det finnes trakter, där odlingen
nästan synes uppstå af sig själf; det finnes
andra, där människan nästan måste hålla den
kvar med våld, och det är till en sådan bygd
Magdalena ’Thoresen i sitt senaste arbete fört
oss. Den första delen af detta verk var lik
ett drama, ett spännande drama med midnatt-
solen till hjälte. I den andra delen äro hjäl-
tarne många. Bild efter bild af det idoga
arbetets stormän och stordåd drager förbi ens
syn och gör denna senare del mera rik på
samhällsdanande, mänskliga krafter, medan
naturkrafternas vilda yttringar och de mänsk-
liga lidelsernas lika vilda utbrott känneteckna
den förra delen. Man följer odlingens gång
från nordligaste Norge ned till polcirkeln,
och bevittnar huru människorna allt mera fri-
göras från naturens öfvermakt, huru välstånd,
ordning, och trygghet arbeta sig fram.
Och medan bkulturlifvets yttre företeelser —
näringar, handel, samfärdsel, m. m. — er-
öfra kustlandet och öarne från vildmarken,
så finner man också under Magdalene Thore-
sens ledning, huru kultur i djupare mening,
en ökad samkänsla, mänsklighet och rättsin-
nighet, långsamt tillväxer och tar sin plats
jämte det råa och vilda i folklynne och sed,
alldeles som åkerfälten- skaffa sig allt mer
rum mellan fjällsidorna.
Det är inga undantagsförhållanden Mag-
dalene Thoresen för oss till, utan fill fiska-
ren och handelsmannen under deras dagliga
arbete och släp; deras öden erhålla en större
prägel endast genom den Tfatalistiska makt,
med hvilken en vild natur mera än nåatu-
ren i allmänhet beherskar människolifvet,
Magdalene Thoresen stannar ej vid beroendet
af näturen. Hon har funnit, att mot natu-
rens tryck sätter människohjärtat sin kraft.
Ena gången är det ungdomens hopp, den
andra medelålderns dådlust, eller ålderdomens
resignation — men alltid är det något kvar
af människan, som naturen icke mäktat
krossa, och det är detta, som isynnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
