Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 = Lileratur.
roller under många år hos diktarne. Schan-
dorph har förevigat honom, Ibsen har icke
glömt honom, och i Kiellands produktion är
han en stående förgrundstyp. Den svenska
literaturen har icke häller gått förbi honom.
Så t. ex. möter han oss i Nordensvans Fram-
gång, i fra Edgrens Tvifvel, i Hilma Strand-
bergs Västerut, men ingen af deras prester
är någon själfständig skapelse. Fru Edgren
ger oss Brand — såsom egoist och i minia-
tyr, — och fröken Stranberg ger oss Kielland
med en tendens att karrikera honom. Också
är det ej lätt att komma ifrån alla dessa
mönster, särskildt då de framställas af en
Kiellands duktiga pensel, och om åtskilligt i
teckningar af herr Geijerstams prestkaraktärer,
Simonssons t. ex. eller prostens borta i Sol-
lösa, erinrar oss om Kielland och om yttran-
den i hans böcker, mister en sådan anmärk-
ning just på grund däraf sin udd.
Med dylika reminiscenser gälla icke en-
dast om presterna. De återkomma ibland
äfven hos de öfriga personerna, exempelvis,
då fru Hallin vid anblicken af biskopen,
denna välfödda gestalt med sitt stora guld-
kors på bröstet, omedvetet tänker: » Är detta,
månne, hvad Herren menade med att taga
sitt kors på sig?» Eller ock gå de igen i
de unga damernas karaktär, hvilkas frihets-
törst och sanningskraf oroa deras omgifning.
OR
Dock finnes det en hel del att taga
vara på 1 boken. Den är otvifvelaktigt väc-
kande, och den saknar icke betydelse. Den
tecknar några konflikter, som man oftast hal-
kar förbi, men som icke destomindre finnas
i vårt kälkborgerliga samlif, och diktaren har
förstått att ganska väl karaktärisera dem.
Penmingen är en stor makt i denna dolda
kamp för tillvaron; penningen spelar där en
nästan afgörande roll, och det är den, som
säger m”ej, då pastor Hallin vill ändra lef-
nadskall.
Uppfostrad i ett fattigt hem, intvingas
han på lärdomsbanan. Nära nog utan vilja,
utan tanke på stegets vigt hade han egnat
sig åt det presterliga, såsom far och mor
önskat. Han hade läst och blifvit öfveran-
strängd, år ut och år in, ensam med sina
böcker och sina hårdsmälta kollegiehäften.
Studierna voro torra, intresselösa och osjälf-
ständiga, inpluggade lexor, som han lärt utan
att begrunda, och när tanken slutligen kom,
var det för sent att vända. åter. Han fick
brottas med sina tvifvel i en nedtyngande
själskamp, men kampen blef för honom icke
välsignelserik och fruktbärande. Kampens
mål var tron — tron på kyrkan och hennes
dogmer, — ej att själf skapa sig en öfver-
tygelse att lefva på och lefva för.
Det alt kunna bedöfva sig, att vagga sig
själf till ro, att öfvervinna sina tvifvel vår
hans pligt såsom teolog, och därför blef hans
kamp äfven så olycklig och tröstlös. Och
svag, som han var, utan styrka och energi,
lät han prestviga sig i kyrkan, ehuru tviflet
gnagde hans själ. Upsala hade gjort honom
till en blod- och märglös krympling, uttorkat
hans hjärna och förspilt hela hans kraft, och
i hemmet äger han ingen, som är hans vän,
som kan begripa honom.
Här möta vi ånyo en konflikt af stort
intresse, Redan i Erik Grane har fört
behandlat den. Han har upptagit ett motiv,
som vänder tillbaka hos flere diktare; klyftan
nen, afståndet, som skiljer dem, och bristen
på sympati. Och han har sökt efter en or-
sak till detta missförhållande, och funnit den.
Han skönjer den i vår uppfostran, i hem-
lifvet, i vår läsning, i olikheten mellan vår
tid och den tid, då fäderna uppväxt. De
voro icke sjuka, såsom det nu lefyande släg-
tet, gripne af tidens onda, som förgiftat vår
generation. De gingo: till sitt kall utan at
grubbla, utan tvifvel, tillhörde ingen bryl-
ningstid och kände ingen kritik, medan bar-
nen under sin uppväxt snärjdes in af tusen
frågor, oroades af tankar, som voro alt utom
loyala, och af känslor, hvilka sjödo af ett
för tidigt vaknadt begär. Ingen begrep den
andre; ingen sökte häller att begripa honom,
och när barnen hunnit till mognad, blef det
brytning, skarp och söndrande.
Så hade det gått med Ernst Hallin och
hans syskon, De ägde knappast ett band,
som höll ihop dem med föräldrarne. Fadern
var ständigt jägtad al de pinsammaste nä-
ringssorger, modern var pietist; och något
hemlif bjöds ej. Och när fadern under mid-
dagarne var snäsig eller lättretlig, anade icke
barnen, hvad som framkallade hans retlighet.
För dem var han den gnatige, ofta ordkarge
gamle mannen, som de mer och mer växte
från och som de sågo endast vid måltiden;
och när gnatet kändes olidligt, funno de in-
gen ursäkt, ty de visste ej, hur det sved att
nästan dagligen ha bekymmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
