Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det att de yttre eröfringarne oafbrutet fortgå, under det att segervana
legioner fora de romerska örnarne vidt kring jorden, sprider sig i det
inre af den väldiga samhällskroppen ett sakta smygande gift:
njutningslystnadens, vällustens. Dess förlamande verkan röjer sig i
slocknandet af ädlare instinkter, i frånvaro af manlig motståndskraft,
hvilken efterträdes af en viljelös domning. Hos höga och låga blir
slafsinnet det genomgående draget; äro trälarne slafvar på grund af ett
oblidt öde, derföre att de anses såsom rättslösa, så äro deras herrar
slafvar genom egen skuld, derföre att de äro tygellösa. När friheten
förvexlas med det otuktade godtycket och det gränslösa sjelfsvåldet
blir högsta lag; när allt begäres, allt eröfras, allt förtäres i vilda
lidelser, i omättlig åtrå: då måste en sådan frihet till slut blifva i
stånd att göra äfven de starkaste till slafvar. Frihetstanken hade man
sökt förverkliga, men blott i form af ett någras oberoende,
vidmagthållet genom de öfriges ofrihet; den så förvridna tanken hämnade sig,
då träldomstillståndet blef lotten för alla. Tanken om ett alla
väsendens inbördes sammanhang hade man ej mägtat fatta, ej förstått lägga
till grund för ett lif i en förnuftigt ordnad gemenskap; följden blef
ett allmänt upplösningstillstånd och i detta ett allas krig mot alla.
Med hjertlös grymhet behandlades slafven af sin egare, men samma
grymhet öfvade de herrskande, när tillfälle gafs, mot hvarandra
inbördes; misstroget bevakade de frie de ofries steg, men lika misstroget
spejade de efter försåt från de med dem likställde; föraktligt
trampades menniskonaturen under fötterna, när det var trälen det gällde,
men lika föraktligt hånades denna natur äfven i de fribornes personer.
Den förfärande orättvisan i samhällslifvets inrättningar — frukten af
personlighetsprincipens misskännande — omvänder i djupaste mening
alla förhållanden, så att det högsta blir det lägsta, och tvärtom.
Fråssande i ett haf af njutningar, är den rike romaren en större slaf än
den fattige; men de tyngsta bojorna bär dock statens ypperste man,
kejsaren, den allrådande, som med sin minsta vink bestämmer öfver
väl och ve för alla. Der han — en Caligula, en Claudius, en Nero
eller andra deras likar — dväljes i sina praktfulla gemak, omgifven
af lydiga redskap för sin vilja, men utan verkliga vänner, föraktande
alla och dock hemligt fruktande alla, omtöcknad af smicker, bedöfvad
af njutningar, ett rof för en upphetsad inbillnings skräckbilder, drifven
till vanvett af en gåtfull ångest — der förefaller han ju, verldsrikets
mägtige envåldsherre, såsom den svagaste bland de svage, såsom den
ömkligaste slafven i slafstaten.
Så gick den gamla verlden under, emedan den var blind för
personlighetens heliga kraf, för den tillvarons lag, enligt hvilken
oförgänglighet tillkommer endast det lif, som är ett lif för och i
sammanslutande vexelverkan med andra. Öfver det undergräfda samfundslifvets,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
