Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MENNISKOSLÄGTETS SYND OCH FÖRSONING, 317
har bestämda fordringar på menniskans vilja, att menniskan genom att ej upp-
fylla dessa sätter sig i strid mot Guds vilja, gör sig till något annat än Gud
vill, att hon skall vara och derigenom förorsakar sig sjelf det värsta af allt
ondt, ett annat är att säga, att Gud, om så sker, vill göra henne något ondt.
Det förra är att strängt hålla på skilnaden mellan rätt och orätt, och ytterst
hänföra denna skilnad till Gud; det senare är att neka, att Gud vore kärleken
sjelf och säga, att hos honom funnes något ondt. Huru nära emellertid hr B.
står ett högre uppfattningssätt, synes bäst af följande yttrande: »Gud vredgas
på den syndiga menniskan icke derföre, att han icke älskar henne, utan just
emedan han älskar henne med en oändlig energi. Denna kärlekens energi gör
det för honom omöjligt, att med likgiltighet åse, att den älskade förderfvas.
Den gör att lika stark som kärleken är, lika stark är vreden mot den, som
förderfvar den älskade, d. ä. emot den syndiga viljan, mot syndaren såsom syn-
dare.» Vi fråga blott: hvad annat kan Gud då väl vilja, än att den älskade
räddas, hvad annat göra, än söka åstadkomma denna räddning?
Sammanfatta vi sålunda våra påståenden, så skulle dessa gå derpå ut, att
lektor W. ej mäktat fixera det, som skulle skilja honom från den medicinska
teorien, och kan då ej heller fullständigt göra sig qvitt dennas olägenhet: svå-
righeten att fasthålla den praktiska synpunkten och en väsentlig skilnad mellan
rätt och orätt, samt att å andra sidan hr B., då han skall säga icke blott att
synden är något mer än en makt i menskligheten, utan jemväl, hvad detta är,
ej kan undgå att underskjuta föreställningen, att Gud för syndens skull vill
tillfoga den syndige något ondt, och att hr B. följaktligen sjelf skattar åt den
juridiska teoriens svårigheter.
Oss återstår att nämna några ord om verldsförsonarens person. Fasthåller
man i detta afseendet den allmänna kristna uppfattningen. att verldsförsonaren
var på en gång sann Gud och sann menniska, och båda delarne fullständigt,
så torde man komma sanningen på spåren. Nekas det, att försonaren var sann
Gud, så innebär detta tydligen ett förnekande af försoningens specifikt reli-
giösa sida, eller att Gud vore den princip, som ytterst måste bestämma men-
niskans verksamhet, så vida menniskan derigenom skall tänkas komma i be-
sittning af sitt högsta goda. Men ett ändligt väsen kan ej gifva sig sjelf
det absoluta goda, så visst det icke sjelft kan vara absolut. Nekas det åter,
att försonaren var sann menniska, eller utgjorde ett organ för menskligheten,
så blifver försoningen stäld utom denna mensklighet, och då kan menskligheten
icke tillegna sig denna försoning. Emellertid måste man noga göra sig redo
för hvad det sagda innebär. Fullständigheten i försonarens gudomliga natur
eller Guds fulla närvaro i försoningens bandling förnekas först och främst, om
man foreställer sig menskligheten på oorganiskt sätt eller såsom en summa af
individer, hvilka hvar för sig skulle fullfölja arbetet på vinnandet af sitt hög-
sta goda. Någon Guds närvaro hos dem låter sig då tydligen icke tänkas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
