Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ FÖRFATTARINNOR. 609
hetens normala lif) — står i harmoni med ord och löften förbundna med den
vigda jord, der hennes stoft hvilar. Exspectat resurrectionem mortuorum et
vitam venturi sceculi.»
Harriet Martineau.
Vår hjeltinna härstammar från en hugenottisk läkare, som år 1688, efter
nantesiska ediktets upphäfvande, bosatte sig i England. Hennes fader, som gälde
för att vara infödd engelsman — hennes moder var likaledes engelska — hade
åtta barn, af hvilka det sjette, Harriet, föddes i Norwich den 12 Juni 1802.
Af hennes för kort tid sedan utkomna sjelfbiografi synes att hon ännu vid ti-
den för författandet af denna omfångsrika skrift, 1855, kunde erinra sig till-
dragelser, som hade egt rum, då hon knappast var äldre än 18 månader. Hen-
nes amma lät henne nästan svälta i hjel, för att icke röja det hon ej hade nå-
gon mjölk — eljest hade man naturligtvis afskedadt henne — och detta lade
grunden till en ytterst klen kroppskonstitution under hela hennes lifstid. För-
äldrarna voro samvetsgranna och outtröttliga i sina omsorger för sina barns väl,
men en viss brist på urskilning och erforderlig insigt hade till följd att den
uppfostran de gåfvo dem blef i flera hänseenden mindre ändamålsenlig. Allt
bedrefs efter den sedvanliga slentrianen utan att något afseende fistes vid bar-
nens individuela anlag — en omständighet som förorsakade den lilla Harriet många
lidanden. Ehuru hon icke kunde tåla mjölk, utan förtärandet deraf städse bragte
hennes matsmältning i oordning, måste hon, emedan det dåvarande bruket så
fordrade, ända till sitt trettonde år dricka mjölk till frukost. Döfhet instälde
sig tidigt hos henne. Något luktsinne säger hon sig aldrig hafva egt, och äf-
ven smaksinnet förlorade hon tidigt. Från hennes åttonde till hennes trettonde
år förflöt ingen enda dag, under hvilken hon icke gret. Hela hennes nerv-
system var i grund och botten förstördt; det minsta buller förorsakade henne
ofta stor smärta. Anblicken af den stjernbeströdda himmelen var fasaväckande
för henne. Klappandet af sängkläder kom hennes blod att stelna i ådrorna:
Ett slagur, hvars trädhammare hon såg falla, innan hon -hörde slaget, uppväckte
hos henne en månadslång känsla af sjuklighet. Hon var rädd för alla menni-
skor och för allting; en tant från Bristol, som hon vid sextons års ålder lärde
känna, var den första person, för hvilken hon icke blef rädd. Hennes föräl-
drar hade sannolikt icke öga för hennes beklagansvärda själstillstånd; sjelf ta-
lade hon aldrig om sina lidanden, ty en oöfvervinnerlig skygghet och rädsla i
alla lägen hade bemäktigat sig henne. Naturligtvis kände hon sig till följd af
allt detta mycket olycklig i hemmet. Innan detta tillstånd inträffade, var hon
något tillgängligare. Då hon en gång vid två års ålder för sitt vederfåendes
skull för en längre tid skickades till en på landet boende metodistfamilj, kom
hon tillbaka som »den mest komiska lilla predikerska» och pläigade jollrande
upprepa: »Först pligten, sedan nöjet», (»Dooty first, pleasure afterwards») »Gråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
