Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de frie» och »17:de Mai» vara lika förderfliga elementer i den norska
staten.
17:de Maj-förbudet och den opposition, det väckte, kulminerade
slutligen i det beryktade »Torveslaget» d. 17 Maj 1829, som genom
Wergelands fars gick in i litteraturen. En skara promenerande, som
helsade ångfartyget »Constitutionens» ankomst med en allusion på
skeppets välklingande namn; — ett ångfartygs ankomst var eljest då för
tiden ännu i och för sig en »händelse» — några studenter, som gå i
procession och sjunga fosterländska sånger, en fredlig folkmassa, som
böljar på torget, alltför litet anande sin egen samhällsvådlighet för att
skingra sig, då upprorslagen hade upplästs, och så på andra sidan
polis, upprorslag, kavalleri, som hugger in på folket, hvilket straxt
åtskiljes, — dessa äro de nästan komiska yttre dragen af detta lika så
vidtberyktade som fredliga »Christiania Torveslag d. 17 Mai 1829».
Men något betydelsefullt dolde sig dock under ytan. Det hade
kommit till en brytning mellan den första stolta glädjen öfver Norges
okränkbara herrlighet, hvilken uttalade sig i den patriotiska poesien
under den norska litteraturens första fredliga period, och öfvertygelsen
om en existerande osäkerhet i nationens politiska ställning; man får
upp ögonen för, att man icke längre törs slå sig i ro hvarken med
hjeltefädernas storhet eller med bedrifterna 1814, utan att det måste
bli slut med förtjusningsfebem, att en klar, nykter blick på verkliga
förhållandena och en vaknande politisk myndighetsålder måste komma
till. för att icke frukterna af de heroiska åren måtte förspillas under
patriotiska drömmar utan handling, och Norges litteratur ingår nu i
sin »Sturrn und Drang»-period, i det två riktningar bestämdt söndra
sig från hvarandra.
På den ena sidan står den orubbliga tron på nationens inre
styrka och friskhet, en tro, som, rik på entusiasm och värme, stolt
afvisar hvarje yttre påverkan, som endast kan bidraga till att
för-’slappa nationens inneboende kraft, och fordrar, att Norges
framtids-utveckling skall framträda ur nationens egen lifskraft.
På den andra sidan står protesten mot detta slag af patriotism;
med säkerhet och klarhet, med genomträngande reflexion och
öfver-lägsen duglighet ser den framför allt den rådande inre osäkerheten och
osjelfständigheten, och finner grunden härtill i folkets egen oförmåga,
i dess sociala och politiska omyndighet, för hvilken det först och främst
måste finnas bot, genom att öppna nationens blick för dess plats i
samtidens kulturlif, införa i landet de rörelser, som sätta lif i den öfriga
verlden, och låta Norge intaga sin plats som medarbetare i lösningen
af samtidens uppgifter och i realiserandet af dess idéer.
Denna senare sida motarbetas nu, förutom af motpartiet, äfven af
sjelfva den omogna folkviljan, och man för en otacksam kamp för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
