Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nehållets rikedom. I begripandets klara och faststående, men
jemfö-relsevis innehållsfattiga former, fattar tanken tillvarons gudomliga
urgrund och ser allestädes, dit den når, motsägelselöshet och
samman-hang; detta är filosofi; behofvet, som genom filosofien afhjelpes, är ett
teoretiskt. Men menniskans djupaste behof äro ej de teoretiska;
svårare att lida än den brist på klarhet, från hvilken hon söker befrielse
genom filosofien, är den brist på inre harmoni, som har sin grund i
viljan8 ejelfförvållade förvändhet, och hvilken, då den är en brist hos
viljan, icke kan genom denna åt sig sjelf lemnade, syndiga vilja
af-hjelpas. Skall den onda viljan blifva en god, på Gud riktad vilja, så
måste dess omvändelse åvägabringas genom Gud sjelf; han måste för
menniskan uppenbara sig, åt henne meddela det nya lif, i kraft af
hvilket disharmonien förbytes till harmoni och salighet. Han han det,
ty Han är en personlig Gud; Han vill det, ty Han är den allgode,
kärleksrike; faktiskt har Han uppenbarat sig i kristendomen, som är
»Guds egen lefvande, försonande och pdnytifödande verksamhet i
mensk-ligheten.» Mot denna definition synes oss kunna anmärkas, att den är
för vidy enär hvad här säges om kristendomen i sjelfva verket gäller
om aU religion, då ju ingen religion finnes, som ej ytterst består uti
en dylik Guds verksamhet, alldenstund religionen i dess helhet och i
alla dess yttringar är att fatta såsom Gud sjelf, i menskligheten
verk-som för individernas och slägtets slutliga fulländning. Imellertid torde
den här angifna begreppsbestämningen af kristendomen få sin behöfiiga
komplettering, om den samman hålles med författarens utsago å annat
ställe i afhandlingen, att nämligen det för kristna religionen särskildt
utmärkande är den tro, hvilken till sin beskaffenhet icke får fattas
såsom en blott teoretisk, utan förnämligast såsom en praktisk
bestämdhet hos menniskan, och hvars föremål är Kristi person. Utan att
uppehålla oss vid författarens enligt vår åsigt mindre exakta påstående, att
•Kristus »aldrig» skiljer sin lära från sin personlighet (jmfr. t. ex.
bergspredikans salighetslära!), att han »alltid» fäster vid sin egen person en
oändlig betydelse (jmfr. t. ex. liknelsen om den förlorade sonen!)
med-gifva vi, att till kristendomens djupast liggande, om ock ofta snarare
undandolda än öppet framträdande grundtankar, hörer uppfattningen
af Kristi person »såsom den egentliga medelpunkten för den nya
verlds-ordning, hvilken han var kommen att upprätta.» Kristendomens
»kategoriska imperativ» finnes uttaladt i budet: tro på Kristus! Är
författaren, såsom vi antaga, häri med oss ense, så torde han äfven
inrymma, att frågan om möjligheten af en kristlig filosofi, af honom så
uppstäld: kan möjligheten eller tänkbarheten af den kristna
uppenbarelsen bevisas? bör, närmare begränsad, kunna uttryckas så: kan
filosofien visa tänkbarheten af den för kristendomen egendomliga läran,
att det religiösa lifvets sanning och djup mätes efter sanningen i ett
visst den troendes personliga förhållande till religionsstiftarens
personlighet? På hvad sätt denna kristendomens fordran af »tro på Kristus»
låter sig begripas såsom med nödvändighet framvuxen ur hela den
kristna verldsåskådningen, derom hafva vi vid ett föregående tillfälle
sökt i denna tidskrift lemna några antydningar1).
Men är sålunda, enligt kristendomen, sann religiositet lika med sann
tro på Kristus, så blir frågan: hvari består denna tro? hvilka äro dess
närmare bestämningar? Och här upphör öfverensstämmelsen mellan
M Jmfr. afhandlingen Vår odlinas framtid i l:ata &rsr. lrsta haft. sid. 17—19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
