Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådant.» I följd af denna tidsålderns religiösa öfvertygelse blef
det tör skalden en nödvändighet att så uppfatta hvarje sig
erbjudande ämne; äfven den framstående qvinnan formades derefter,
konungadottern, föremålet för hjeltens kärlek, är på samma gång
Yalkyrian som märker de utkorade med sitt spjut. Ur denna tro
härrör grundtråden uti hjeltelifvets öden, huru sammanspunnen
den än må* vara med andra af jordisk natur. Det är derför hjelten
också hvarken kan eller vill stå imot sitt öde, utan med lugn och
frimodighet går det till mötes, såsom Sigurd hos Gjukungame,
desse hos Atle. Ingen motivering är vanligare än denna, och utan
alt känna detta hjeltediktarnes »måste», förstår man ej mycket af
deras verk.
En annan lag för bildandet af de nordiska hjeltesägnerna
anser Grundtvig likaledes kunna inhemtas genom en uppmärksam
iakttagelse å de äldsta ibland dem. Antingen det berodde på en
viss öfverensstämmelse med det sociala skicket eller på en viss
egendomlighet hos fantasien så formade sig sägen alltid såsom
ättesägen. Det tyckes som om denna skaldekonst skulle behöft en
viss längre eller kortare rad af generationer, för att utlägga sin
uppfattning af de menskliga ödena, åtminstone är sägnernas
organisation mera bygd på ättens öde, än på den enskildes. Ämnet
må hafva varit hvilken tilldragelse som helst, så behöfde skalden
en ätteledning för att uttömma detsamma. Genom att låta inom
samma ätt samma karakterer, förhållanden och gestalter upprepa
sig, utlägger dikten sin uppfattning af ättens art oeh lynne och
dess dermed förbundna öde. När det fulla uttrycket är uppnådt,
den fullvuxna* representanten vunnen, så är målet hunnet, slägten
går bort ur verlden och dikten har fått sitt slut. Så slutar
vol-sungaätten med Sigurd, sköldungaätten med Rolf Krake, den lika
benämnda ätten med Balf. Det är deftna stegring af slägtdragen och
»lagtens öde till en sista gestaltning såsom den högsta, man i
synnerhet måste anse som ett genomgående och väsentligt drag
hos den nordiska hjeltediktningen; det var för skalden ett slags
inre nödvändighet att behandla, icke hjelten och hans afkomma,
utan hjelten och tums förfäder.
Vi vilja nöjas med dessa par iakttagelser dem Grundtvig gjort
rörande den heroiska tidsålderns skapelsesätt, för att på dem
grunda en slutledning, som går, skulle vi tro, i hans intresse imot
det öfverdrifna historiserandet. Der det visar sig att vissa lagar
varit rådande vid skapelsearbetets verkande hos skalderna, såsom
instinkt, tro, böjelse, smak, är det icke just antagligt eller ens
möjligt att de kunnat återge verkligheten sådan de förefunnit den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
