Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klarade älsklingsförfattare, och ehuru vi väl icke ega full rätt att
med hans namn pryda vår egen litteraturhistoria, hafva vi dock
icke kunnat gå förbi hans romantiska berättelser ur Finlands och
vår egen historia, utan att till honom hembära den hyllning, som
man äfven i Sverige med så fulla skäl egnar hans sånggudinna.
I »Adolf Findling», likasom äfven i »Standaret», igenkänna vi
samma säkerhet i plananläggningen, som i »Friseglaren.» Hvad
den förra angår, så träda de diktade personerna, ehuru sjelfva
hjelten måste räknas till dem, tillbaka för det historiska elementet,
som här samlar sig omkring drottningens person. Det har heller
icke gifvits många historiska personer i vårt land, som erbjuda så
rikligt ämne för diktarens fantasi, som Kristina. Det fans i hennes
karakter något fantastiskt, som icke blifvit och väl aldrig torde
blifva till fullo psykologiskt utredt. Med vidlyftiga studier af de
djupsinnigaste filosofer förenade hon den eldigaste fantasi, och
hersklysten ända till grymhet afsade hon sig dock sin krona.
Såsom ett prof på författarens förmåga att bedöma sina historiska
personligheter, vilja vi anföra hans skildring af denna dubbelhet i
drottningens karakter (Uppl. 1869; sid. 137):
»Aldrig har väl något menniskobam i så fantastisk blandning
som hon ärft både fars och mors egenskaper, dem en lärd, ehuru
ej till mognade grundsatser fortgången uppfostran och tidig åtkomst
af välde på ett förfärligt sätt utbildade. Vid grundläggningen af
de flesta beslut, som hon ville fatta, framlyste Gustaf Adolfs snille,
kraft och högsinta åtrå efter ära; men i nästa ögonblick sökte
Maria Eleonoras begär efter tomt prål att bana sig väg. Tvenne
så olikartade driöjädrar till ett och samma mål, nämligen
utmärkelse, arbetade oupphörligt från det innersta af hennes själ,
hvar-före det öfvervälde, som endera skulle erhålla, merendels berodde
på någon yttre impuls. Ej särdeles bättre var tillståndet med
hjertats enskilta angelägenheter. Den odödlige frihetshjeltens
upplysta tillgifvenhet för en från menniskofunder renad religion,
mot-vägdes af hans makas, ända till barnslighet utsträckta, om ock
fromma svärmerier, och bådas omisskänneliga åtrå att dyrka den
ljufvaste af alla känslor, kärleken, skulle ofelbart hafva gifvit
hennes *öde en bättre riktning, om den från Vasastammen
ursprungna stoltheten icke afskytt hvarje boja.»––––––
Så målar författaren den store Gustafs dotter, och de personer,
som stå omkring henne, äro äfven tecknade med säkra drag.
Ett historiskt misstag är att låta Johan Messenius d. ä.
af-rättas i Stockholm 1651. Han dog, såsom bekant är, i Umeå 1637.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
