Midnattssolen på bergen satt,
blodröd till att skåda;
det var ej dag, det var ej natt,
det vägde emellan båda.
Baldersbålet, den solens bild,
brann på vigda härden.
Snart är ändå lågan spild,
då rår Höder för verlden.
Prester stodo kring tempelvägg,
makade bålets bränder,
bleka gubbar med silfverskägg
och med flintknif i hårda händer.
Kung med krona står bredvid,
sysslar kring altarrunden.
Hör! då klinga i midnattstid
vapen i offerlunden.
"Björn, håll endast dörren till,
fångne äro de alle.
Ut eller in om någon vill,
klyf hans hufvudskalle!"
Blek vardt kungen, allt för väl
kände han den rösten.
Fram steg Frithiof med vredgad själ,
qvad som en storm om hösten:
"Här är skatten, som du bjöd
hämtas från vestervågor,
tag den! sedan på lif och död
slåss vi vid Balders lågor:
sköld på ryggen, barmen bar,
ingen skall striden klandra
Första hugget som kung du har,
glöm ej, mitt är det andra.
Blicka ej åt dörren så!
Räf är fångad i kula.
Tänk på Framnäs, tänk uppå
systern med lockar gula!" -
Så han talte med hjeltefog,
drog ur gördel pungen;
föga varsamt han den slog
midt i pannan på kungen.
Blodet forsade ut ur mund,
snart det blef för öga:
dånad låg vid sin altarrund
Asafränden höga.
"Tål du ej ditt eget guld,
fegaste i ditt rike?
Angurvadel vill ej ha skuld
att ha fällt din like.
Stilla, prester med offerknif,
bleke månskensförstar!
Kunde gälla ert usla lif,
ty min klinga törstar.
Hvite Balder, styr din harm,
se ej på mig så mulen!
Ringen, som du bär på arm,
med förlof, han är stulen.
Ej för dig, så vidt jag vet,
smiddes han af Vaulunder.
Våldet rånade, jungfrun gret,
bort med de nidingsfunder!" -
Tappert drog han, men ring och arm
voro som grodda samman:
när den lossnade, stöp af harm
guden i offerflamman.
Hör! det knattrar, lågan slår
guldtand i tak och sparrar.
Dödsblek Björn vid porten står,
Frithiof blygs, att han darrar.
"Öppna dörren, släpp folket ut!
vakt ej mer jag behöfver.
Templet brinner, gjut vatten, gjut
hela hafvet deröfver!" -
Nu från templet och ned till strand
knyts en kedja af händer,
böljan vandrar från hand till hand,
fräser mot svedda bränder.
Frithiof sitter, som regnets gud,
högt på bjelken och flödar,
delar till alla sitt herskarbud,
lugn bland de heta dödar.
Fåfängt! Elden tar öfverhand,
rökmoln hvirfla och välta,
guldet droppar på glödhet sand,
silfverplåtarna smälta.
Allt förloradt! Ur halfbränd sal
eldröd hane sig svingar,
sitter på takets ås och gal,
flaxar med lösta vingar.
Morgonvinden spelar från norr,
högt det mot himlen blossar.
Balderslunden är sommartorr
lågan är hungrig och frossar.
Rasande far hon från gren till gren,
än har hon långt till målet.
Eja, hvad vildt, hvad rysligt sken!
Väldigt är Baldersbålet.
Hör, hur det knakar i remnad rot,
se hur topparna glöda!
Hvad är menniskokraft emot
Muspels söner, de röda!
Eldhaf böljar i Balders lund,
strandlöst svalla dess vågor.
Sol går opp, men fjärd och sund
spegla blott afgrundslågor.
Aska är templet inom kort,
aska tempellunden:
sorgsen drager Frithiof bort,
gråter i morgonstunden.
