Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
brukar säga, att hon aldrig känt söndagens verkliga
vällust, eftersom hon varken behöver stiga tidigt
upp de andra veckodagarna eller arbeta.
Hön skulle vara här, så fick hon se. Vad säger
du, Angela?
Angela hade inte hört på. Hon satt och undrade
var Stanny fanns. Kanske hon väntade på Angela
nere i bilen,
— Känna ni alla flickorna här ännu? frågade
Erna. Jag gör det inte. De tre från Norrland till
exempel, som bo en trappa upp. De äro: väl en
enklare sort.
— Vad menar du med det? inföll Angela litet
hetsigt. De äro bondflickor. Fröknarna ha placerat
bondflickorna för sig och oss andra för sig. De
tro inte att vi skulle trivas att ligga tillsammans.
— Nej, det kan du väl begripa, att vi inte skulle
heller, ropade Kalle. Vi ha så olika vanor. Det är
inte säkert att de där ens borsta tänderna eller taga
av sig strumporna. De bli alltid färdiga tidigast
om morgnarna, så troligen kliva de direkt ur sängen
utan att ansa sig.
— Hur kan du säga så? sade Angela. Den finaste
flickan jag träffat är...
Angela hejdade sig plötsligt. Vad skulle det tjäna
till att för dessa snobbiga ungdomar tala om att
hon hos Linnéa unfair både finkänslighet och
stolthet än hos någon av de andra, som ansågo henne
för en ”enklare sort” ?’
— Nå ja, jag vet precis vad Angela tänkte säga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
