Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 1. Sju små värnlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vandringsfolk. Skollärarns Kalle säg, att far hans säg,
att folke ner i bygden ha fått bå’ korn och pärer (potatis),
och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å.»
»Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni
aldrig utan. Du har gjort mig så lätt och ljus i sinnet
med hvad du sagt, lill Ante. Men Gullspira –.»
»Hon få följa oss hon å. Ligg int’ och ängslas mor!»
– »Int ängslas jag. – De ha blifvi så lättsamt inom
mej. – Jag ser allt lysa så himlande ljust öfver dej, och
öfver barna där i sänghalmen, och det sjung så grant
oppöfver mej. – Ante så – grant!»
Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade
under hufvudet. Ante lade igen ögonlocken på henne
och satte psalmbok under hakan, så att den inte skulle
falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var slut.
Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen
kommo samman för att skaffa barnen in på fattighuset,
eller auktionera bort dem.
Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan,
där de väntade att finna barnen, var den tom.
Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade
finnas, var tomt det med. I stugan var det skuradt och
oppsnyggadt, som om gammalt ordentligt folk ämnade
lämna den i andras händer.
Barnen, hvilka de kommo för att taga, hade tydligen
gifvit sig i väg redan föregående dag. Men männen kommo
öfverens om, att man nog inte skulle behöfva vänta länge
förrän man hade dem här igen och det med fattigskjuts
från någon af de närmaste socknarna. För öfrigt kunde
nog ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och
telegraf funnos icke där uppe i ödebygden, och man kunde
ingenting göra åt saken. Alla hästar, som funnos i byn,
voro med i skogskörslor, hade de också funnits hemma
så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter barnungarna.
»De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var
skada på geten, den kunde en ha fått sälja åt dom. Men,
som sagdt, dom är väl snart här, bå’ ungar och get.»
Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare.
Men där blef dock, under dagens lopp, en gråt och
en jämmer på småstintorna, Brita-Cajsa och Anna-Märta.
De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer
voro rågklintsblå på dem, och tårna så frusna, att de inte
kunde stå på fötterna. Nej, de jämrade sig och gräto i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
