- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 1. Sju små värnlösa

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
13

FÖRSTA KAPITLET

SJU SMÅ VÄRNLÖSA.

Under det förfärliga nödåret i slutet af 1860-talet kom en sådan skara vandrande från Frostmofjället högt oppe i Norrland. Skaran bestod af en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders.

Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram vid gårdarna.

Deras far hade under nödårstiden tagit sig till att supa. Svag och fumlig, som han blifvit af det och af barkbröd och svältföda, hade han stupat ned under en jättetall, som han var med om att fälla i skogen. En dag bars han hem död.

Hustruns bekymmer mångdubblades. Hon orkade ej bära dem längre, utan hon rent af tärdes bort af sorg, mest svält. För man kan förstå att de matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig själf.

När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen, som hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än värre, »bjudas ut på auktion» till den som ville ta dem för den minsta penningsumma, som kommunen ville bestå.

»Bry er int om te sörje öfver de, mor», sade Ante, som satt vid sängen och försökte tvinga i modern vattenvällingen, som han nyss kokt i spisen.

»Dom ta er, om ni vill eller int», flämtade den sjuka. »Ett sån't nödår, när alla mått förtjäna för att lefva. Och ingen som blir god mot er och bryr sig om er.»

»Vi gå härifrån mor. Vi sätt småstinterna på kälken, och så gå vi gårdmellan nere i landet som annat, vuxet
14
vandringsfolk. Skollärarns Kalle säg, att far hans säg, att folke ner i bygden ha fått bå' korn och pärer (potatis), och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å.»

»Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni aldrig utan. Du har gjort mig så lätt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante. Men Gullspira --.»

»Hon få följa oss hon å. Ligg int' och ängslas mor!»

-- »Int ängslas jag. -- De ha blifvi så lättsamt inom mej. - Jag ser allt lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i sänghalmen, och det sjung så grant oppöfver mej. -- Ante så -- grant!»

Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet. Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan, så att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var slut.

Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för att skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem.

Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att finna barnen, var den tom.

Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt ordentligt folk ämnade lämna den i andras händer.

Barnen, hvilka de kommo för att taga, hade tydligen gifvit sig i väg redan föregående dag. Men männen kommo öfverens om, att man nog inte skulle behöfva vänta länge förrän man hade dem här igen och det med fattigskjuts från någon af de närmaste socknarna. För öfrigt kunde nog ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos icke där uppe i ödebygden, och man kunde ingenting göra åt saken. Alla hästar, som funnos i byn, voro med i skogskörslor, hade de också funnits hemma så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter barnungarna. »De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var skada på geten, den kunde en ha fått sälja åt dom. Men, som sagdt, dom är väl snart här, bå' ungar och get.»

Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare. Men där blef dock, under dagens lopp, en gråt och en jämmer på småstintorna, Brita-Cajsa och Anna-Märta.

De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer voro rågklintsblå på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå på fötterna. Nej, de jämrade sig och gräto i
15
hunger. Den hårdaste brödkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begärlighet. Men vägen öfver storskogen var mer än två mil lång, och de hade icke varit innanför en stugudörr på hela dagen. De höllo sig först undan alla försök därtill, af rädsla för, att man skulle ta kvar dem och föra dem till fattighuset --, sen af nödtvång, då det icke fans en än så eländig liten stuga att komma in uti så lång skogen var.

»Kom Gullspira», lockade Ante till sist. »Jag lider int höra den olåten på barna. Du få dra 'na ett tag igen Anna-Lisa.»

»Ja men de ä rent synd, så många gånger som vi i dag ha sliti i hennes spenar efter mjölk», invände Anna- Lisa, som var på elfte året.

»Men käre, tig då barn. Ni ska få en mjölkskvätt igen. Gullspira, granna, fina lill-piga, kom nu så få jag mjölka dej. Barna svält ihjäl.»

Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna geten, kafvade sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon tagit sig ett godt mål. Hon ställde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och drog några mjölkstrilar ner i den lilla trävril (skål) hon höll med vänstra handen.

»Ge mej å -- Ge mej å», gnällde Per-Erik och Månke, (Magnus).

»Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte året -- och du Månke på sjunde.»

»Näej du, på sjätte är jag, de sa' mor, å tå henne fick jag mjölk ibland å.»

»Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit. Vi, som ä manfolk, ska väl int ge oss öfver så där på rappe. -- Gå före och håll Gullspira i raggen så frys ni då int om händerna. »

Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste sig ingen annan råd än att lyda, helst Gullspira, »som hade folkvett», det trodde de fullt och fast, hört kommenderingen hon med och klämde sig intill dem med sin ludna, varma päls.

»Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å», skreko småstintorna på kälken.

»Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine för jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm.»
16

»Men de va som ingenting», kved Brita-Kajsa. »Va' tinnenin» upprepade Märta-Greta snyftande, med tårar i stora, sorgsna ögon.

»De va två skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till nån' storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få ni värma hvarann. -- Så ja, de va granne småstinter, som int grine länger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er.»

Ante strök småsystrarna om de blåfrusna kinderna, stoppade in deras stela, röda händer i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet, och snodde den gamla nötta fårskinnsfällen fast om deras fötter.

»Skjut på kälken nu du Anna-Lisa, så vi kom ut ur skogen här. Skollärarns Kalle sa', att när en fick si spillrerna af lappkåtan, där Lapp-Israel dödde, så va en inte långt från bygden.»

»Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig, som for iväg med dej, det sa Kalle å.»

Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade på småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det lät som om hon hickat.

»Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok», skrek Ante med hög röst för att göra sig hörd. Han gick ju långt framför och drog, med kälkrepet öfver axeln.

»Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och kläder. Har dom int stugan full med barn själf, kanske?

»Men där slapp en då svälte och fryse ihjäl.»

»Just som om dom hade velat ha dej där! På fattighuse hade du varit i denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse.» --

»Dom svält int, och frys int ihjäl dom heller.»

»Åh tvi, en så'n stinta --! Du fick äta dej fullmätt af vattenvälling denna moron, getost och bröd af hva Sven Påls gett oss, har du fått såväl som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, så ger du dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse.»

»Ja hvart tror du vi kom nu då! Du tänk väl ta oss fram till kungen. -- Hui, -- hui, -- hui», snyftade Anna- Lisa.
17

»Ja, som de ä med de, så kunde jag nog göra de å, -- å be'n ta dej. Du kunde då göra så pass som te geta getterna åt en! Det vore väl nånting te stort de, emot te sitte framför spisen i fattighuse och glo.»

»Hur månge getter kan han ha tro, kungen», pep Maglena ut ur schalöppningen.

Hon tyckte att med det där talet om kungen började det lätta opp lite i tillvaron. Sanningen att säga så hade hon hela tiden likat Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom bägge två skulle ge sej på Ante, som, det visste hon granneligen, inte ätit ett Guds lån förr än de alla hade fått nog på morgonen, innan de gåfvo sig af.

»Åh int vet jag», sade Ante, »huru många getter kungen har. Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en storbonde tjugu och mer.»

»Herre gulla, då ha väl kungen hundra. -- Int rå jag me så månge.»

Anna-Lisa släppte kälkstabbarna, snöt sig i fingrarna och torkade tårarna ur ögonen med samma hand, som hon ändå dragit vanten af.

Äfven Ante stannade, så att kälkrepet hängde slakt. Han tog af den stora malätna skinnmössa, som varit fars, och torkade svetten ur den vackra pannan. Hans blå ögon lyste förtrytsamt, då han såg tillbaka på systern.

»Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika många som en lapp kan ha renar. Men du tror väl int att kungen ha vett te räkna ut hur många getter en tocken liten en som du är god för att geta? Tro han att du kan geta hundra, så kan du de, för då har han särskildt slag af lättgetade getter, kanske från Jerusalem; eller har han några märkvärdiga gethundar, som kan hålla ihop dom.»

»Tänk så fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du få gå i lastiker (resårkängor) och med silkeskläde på hufvet och en kjol med småroser på, så du ser ut som törnblombacken på sommarn. Tänk att du ska bli så grann!»

Maglena drog schalen från näsan och bjöd till att vända sig och kunna ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med det guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen så goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick bakefter och sköt kälken, nu var klädd
18
i lastiker och nyponblomsdräkt, med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så.

Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund med svartgrå yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken, med mors gamla rutiga tröja, på hvilken midjan nådde ned åt knäna på henne, och så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat i till värme och fyllning.

Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå genom milslång skog i en sådan beklädnad, och det var kanske inte att undra på att Anna-Lisas annars icke oäfna ansikte med de blå ögonen och det ljusa håret, hade ett mörkt, bistert uttryck.

Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande och puttrande, Maglena helt upprymd -- såg för sig en kungageterskas härliga tillvaro.

»Per Erik, Månke, stanna», ropade hon till de båda bröderna. I trasiga lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg.

Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och uttröttade på den ändlösa vandringen. »Manfolk» och på sjätte, sjunde året så mycket som helst, så gnagde hungern ändå i små magar, bet kölden i naglar och tår, och tyngde klädpaltorna mer än de värmde. Men nog för det att de voro så pass kariga att de kunde hålla inne med jämmer och klagan, fast tårarna runno utför blåfrusna kinder, och små skuldror oförmärkt ryckte till af någon kort kväfd snyftning.

»Hva är de nu då» -- sade de, manligt öfverlägset, där de började gå bredvid kälken. »Ska vi hjälpe er te dra? Du tör nog tröttne opp du Ante.»

Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven Pålsons och nådde honom ner om öronen, tillbaka öfver hufvudskulten och gned oförmärkt bort möjliga märken efter så allt för omanliga tårar.

Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet skar knifsdjup ränna i vadmalströjan just öfver skuldran, där den gammal och sliten, som den var, inte tålde vid värst mycket mer i slitningsväg.

Han spände i och drog, som om uppförsbacken de nu nådde varit en glidande utförsbacke, iddes icke
19
svara på Månkes ynkliga förslag. Det syntes ända ut på den kullriga ryggen, så bedröfligt han tyckte det vara.

»Int kan ni dra oss allihop, det vet en väl att sånt är bara skryt», sade Maglena, som kommit i prattagen och inte frös så mycket, sedan småsystrarna klämde sig in emot henne och blifvit stilla, då de somnat. »Men ni ska få höra på roligt.»

»Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska åt kungen. Månghundrade getter har han, större än Gullspira.'»

»Ingen get är som Gullspira, var så god, du --» sade Månke och såg hotande på Maglena.

»Jaså, -- har du sett getter från Jerusalem kanske? Dom ha horn, som si ut precis som månen när han är ny och blänkande, så de lyser om dom. Och så kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa öfver myrmarken och äta myrbär. »

»Ja han som hade såna här. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner», gnälde Per-Erik.

»Ja, dom ät myrbär» -- Maglenas röst fick ett drömmande, längtande tonfall. -- »Dom ät myrbär, för hela myran står full af sånna --, och fil (grädde) ur stora hoar, kungen frågar inte efter de.»

»Ja, om en ändå hade en kärnfilbytta här», -- kved Magnus.

»Å tunnbröd så mycke vi kunne dra på kälken», tilllade Per-Erik, med en ogillande blick på den tarfliga last den nu bar.

»Tunnbröd, förstås, ät kungens getter». -- Maglena fortfor med sin beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan.

»Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna.»

»Dom va ju ute på myran nyss. -- Getterna stå väl int inne den tiden på sommarn», anmärkte Ante, som för att kunna höra på Maglenas, hur tokigt det var, behändiga språk, skjutit mössan snedt opp ifrån öronen, så att den höll på att vippa bort från hufvudet.

»Dom mått väl in te kvällen, för myggen och åte (insekter) och för björntasse (björn), dom är nog inte fri han hos kungen heller.»

»Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten också för den delen.» Anna-Lisa blandade sig nådigt i samtalet. »Gå ute och gete, då en ska sitta inne och äta fläsk,
20
som dom steker hos kungen, så flotte rinn och det luktar så att -- ja så att --»

Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur härlig den lukten skulle vara, af stekt fläsk.

»Och pärer hela grytfyllor», tillfogade Magnus ifrigt.

»Som ha sprucki i skale, och som man får äta i kannevis», sade Per-Erik.

»Ja, se'n getterna ha fått. -- Ni ska få höra. Dom kom öfver myran och ha äti sej så mätt, att dom är lika rund, som suggan dom slaktade hos Sven Påls i höst.»

»Då orka dom int flöje så faligt heller, så en kan rå med att hålla efter dom» sade Anna-Lisa gillande.»

»Nääj, dom gå så där som suggan gick, just som så hofverande. Så klif dom opp på fjälle. De lys som från kanken (tuppen) på kyrkan, i kungens störes (fåbodar). Och så kommer getterna där, förstår ni, och de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som är som månen i nytändning.»

»Å hva dom ska mjölke, såna getter», sade Månke med trånad i rösten. »En kunde väl få såavis.»

»Å göra ostar så en kunde spricka, så mätt skulle en bli», tyckte Per-Erik.

»Ja, men si kungen skulle bli smäckmätt först, förstår ni, och alle hans drängar och piger» ifrade Maglena.

»Förresten vet ni barna, så kan kungen få de, som är finare ändå än fläsk och pärer och getost. Han kan få färsk-laxen om han vill», sade Ante öfverlägset.

»Int på vintern heller; då laxen kryp efter åbotten ut till storvattne, är han nog int go te ta», anmärkte Anna-Lisa.

»På vintern ät han hvad fint är ändå», afgjorde Ante utan att låta sig förbluffa. »Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas hvarenda dag.»

»Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?» sporde Maglena. Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro.

»Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka.»

»Å kaffe förstås», inföll Anna-Lisa. »Å aldrig att han drick en tår utan te doppa de mesta han rå med af de också. A hvad de kaffe ska vara starkt å salt!»

»Ja, han som vore kung ändå, så en finge allt tocke där», skrek Magnus ut ur hjärtats djup.
21

»Och så har han en storen, storen stuga, där de är finare än i prästgår'n, rent åf som ett gullhus, å så vet han då hvar han ska ligge, -- de är då int i ett sån't gammrat (skräp) till stuga, som våran var», puttrade Anna-Lisa.

»Som våran», -- »är hon int god nog! Om så väl vore att vi ägde na'. Me den lill'kryddgår'n och store, granne häggen. Vore så väl, att vi kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha de lika bra som kungen.» Ante, som talade, såg med allvarsam blick på syskonen. »Si ni, de är en sak, att mor fans där -- och dödde där, och aldrig får vi igen så'n stuga.»


The above contents can be inspected in scanned images: 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21

Project Runeberg, Tue Dec 11 14:32:40 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free