- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
22

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 2. Med vargspår i sikte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ANDRA KAPITLET.

MED VARGSPÅR I SIKTE.



Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro
barnen kvar i skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras pladder, om
det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det
högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så
trött, så hungrig, och därtill så grufligen tungsint.

Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat
syskonen att ge sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.

Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor varit så rädd om, skulle komma till
oskyldt folk. Han var rädd att kommunalen skulle bjuda
ut dem på auktion, så att hvad stackare som helst, i
detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en
slant från kommunen.

Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på
de ställen de så komme till, så var det inte sagdt för
det, att de skulle få höra ett godt ord eller bli lärda till
sånt, som mor hållit så noga på. Hon hade strängt hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och sköta
om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt
dem att inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och
förstå, att de, när de blefvo ensamma utan far och mor,
hade en ändå, som tog sig an dem, den gode, mäktige
Fadern i himmelen.

Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt
att han, när de nu blifvit så ensamma, höll syskonen
samman. Mat, och hvad de behöfde, trodde han de skulle
få, när de drogo iväg ut till folk och bygder, som inte lidit
så stort men af frosten, och som därför väl alltid hade
något till öfvers för dem.

Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt
han ställt det för dem alla. Värst att han också blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:43:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free