- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 2. Med vargspår i sikte

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
22

ANDRA KAPITLET.

MED VARGSPÅR I SIKTE.

Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig, och därtill så grufligen tungsint.

Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.

Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor varit så rädd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rädd att kommunalen skulle bjuda ut dem på auktion, så att hvad stackare som helst, i detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant från kommunen.

Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på de ställen de så komme till, så var det inte sagdt för det, att de skulle få höra ett godt ord eller bli lärda till sånt, som mor hållit så noga på. Hon hade strängt hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och sköta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt dem att inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och förstå, att de, när de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ändå, som tog sig an dem, den gode, mäktige Fadern i himmelen.

Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när de nu blifvit så ensamma, höll syskonen samman. Mat, och hvad de behöfde, trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och bygder, som inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl alltid hade något till öfvers för dem.

Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för dem alla. Värst att han också blef
23
trött själf, då han för sin del sparat på både vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter moderns död fått af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig undan honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som timmerklampar.

Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma. Kölden hade »slagit sig», det kände han, så varm han ändå hållit sig som dragare, och det förstod han, då snön inte längre knarrade och skrek under fötter och kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det de alla, tidigt på morgonen i norrskens-ljus och blekt månsken, dragit ut från den lilla gråa stugan. Med afdöende spiseleld glimrande genom den lilla fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande barnen.

Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod Ante af att ekorrarna flögo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan tassarna, flängde af dem de skarpa fjällen och samlade ihop den doftande, mjuka massan, som fanns innanför dem. En svindlande brådska hade de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt utvecklade äfven han brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i furuskogen, och att lefva endast på tall och barr var dock för enformigt, tyckte han. En riktig snöyra kunde ju komma att hålla en inne på boets omkrets länge nog.

Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga spår tre och tre, i knippen som ett broderadt mönster.

Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små hål. Och så --!

Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i skogen äfven där den var flack, härjad af skogseld eller uthuggen, Ante såg med ens stora, grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i bredd med hvarandra, spår af flere -- af många fötter, vargens fötter --!

Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar och sköt mössan ner öfver en af fruktan och ångest kallsvettig panna.

Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom.

»Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i ställe, så går de fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.
24

Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig röst upp sången om Kanan:

»Hvad har min Jesus gjort för mig.
Jo han steg ned till Kanan.
Himmelska Kanan.
Kom låt oss gå till Kanan»;

Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst ledde sången.

De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen, öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå.

Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att sjunga.

Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga, stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra det hemma i lill grå stugan hos mor.

»Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan.»

Sången tonade ut så vackert ibland gran och fur. Det var som om en liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud af gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång hördes.

Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade upp emot den tröstlöst dystra himmeln. Han sjöng i tro på hjälp, fastän hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka vargen, barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i bredd med hvarandra.

Nog hade Ante vetat af förut att vargen denna hårdårsvinter börjat smyga ute i marken, och nog hade han en del oväderskvällar, när kölden stod skarp så det dånade och bräckte i stugknuten, hört hans svultna jämmerulande (tjut) inne i skogarna.

Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att alla förhållanden skulle ha förändrat sig. Och att nu ändå varsna sådana spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde betyda.

Illustration.
25

Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen stämde in:

»Jag vet ett land af idel ljus, hvars ...»

Ante hann ej längre -- -- --

»Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla.»

Han tog med ens i och började springa, som om han dragit tomma kälken. Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan stretade upp med håret, och hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt, som om hon redan fått på dem sina kungliga lastiker.

Men Maglena, hon kröp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och rädd för främmande folk - helst så'na ute i bygden. En kunde ju aldrig veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt med fötterna.

Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala för mål tro --! Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt utsocknes folk kunde tala det.

Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt skulle vara olikt och som oppnervändt.

Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.

Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de hörde skallet från en byhund.

De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor, som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var någon i sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en sådan dag, vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då bärgat sig storstyft. En är inte manfolk för inte!

Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta
26
grimaser mot dem och pepo dem i halsen för att få dem att skratta.

Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit vägen.

Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i morse lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just inte mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna, hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de utan vidare gingo dit.

Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar, och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården.

Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem stort.

»Vov, vov», bara patrask, ska jag mota bort dem tro!»

Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade betänksamt.

»Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes -- så'na torde inte kunna skada folk eller gård --.»

Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten, fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan kälkstabbarna och Anna-Lisa.

»Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!»

Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han sett tjufvar i en kyrka.

Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.

»De är bara för vi är så uselt klädd», mumlade Anna-Lisa till sist. »Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre,
27
i marknadsköpta kläder och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa.»

»Men stinta», invände Ante, »nu kom vi inte till husförhörskalas, utan för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint.»

»Sussu -- sussu --» lockade Ante och försökte ställa sig in med den ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden.

Maglena kullrade sig ut från kälken.

Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde sig ned emot den med utbredda armar.

»Sussu --, sussu --. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och ensammen!»

Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från bergssidan. Och så började han skälla och gläfsa, med hufvudet åt det hållet, torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skällde så tills barnen hunnit in i stugan.


The above contents can be inspected in scanned images: 22, 23, 24, tavla 1, 25, 26, 27

Project Runeberg, Tue Dec 11 14:32:40 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free