Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Arbetsförtjänster och penningfrågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvällen, när vi sitt ute i nå’n björkhage, så ska jag påta
och sy roser, som ska bli lika granne som törnblommor.»
»Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar»,
sade Månke i det han rätade på sig och stoppade in
vid handlederna öfverflödet af de långa, hängande tröjärmarna.
»Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så
mycke guld, så jag kan köpa hela Frostmo socken och
körkan me om jag vill, och fylla’na med myrbär och
mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk och –»
Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt
tog han handen åt kinden. En örfil brände där. Ante,
som inte hade agat barnen så länge mor lefde, och som
brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i ett
nu flygande sint.
Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att
skaka om honom som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.
»Gosse, att du int skäms! – Ska du hålle främmande
land för mer än vårat. – ’Fara dit efter gull’ – som farbror våran, som bara gått bort sej där. Å de till, att
du skulle ta gulle och köpa körkan bara för du skulle
ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till
ett hebbere. – De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån’t
där tal lid jag int höra.»
Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt,
betydligt häpna öfver Antes oväntade vredesutbrott.
Månke tjurande och småtjutande.
»De är bättre för en karl te göra vantar me heder
än te ta opp säckfyller me gull och ha de till sånt, som
ondt är, – kom ihåg de du Månke», fortfor Ante ännu
flämtande af harm. Han klef in i småskogen genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp,
som hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig väl till gröttvara (kräkla). Han
bjöd till att bli god igen.
»Då int småstintena sitt på kälken nu», sade han, »så
har jag tänkt forsla ämnen på’n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård där dom ha eld på
spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare.
»Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?» frågade Anna-Lisa, med en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
