Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 32. Uppe i fäbodarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma redan på lördag för det. Nej det var bara för
Saras skull.
Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid
hennes sida, när de kunde komma fram så i skogen, och
icke måste krafla sig öfver rullstensvägar, hoppa på
slippriga stenar i bäckar, eller gå och balansera med armarna
utsträckta och tungan till hälften ur munnen när de
skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver
den gungande myrens många lömska undervattendrag.
Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med
kon i följe, ändtligen hunno opp till fäbodvallen.
Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på
en klar sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar,
utom gök och trast slumrat in. Koskällor och kåkning
och långlurslåt hördes inte heller längre inifrån skogarne.
Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför fäbodvallen
låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin töckenslöja.
Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man
varit i sådan oro för, syntes midt i flocken af kändt och
okändt folk.
Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till
fähusdörren, följd af Sara.
Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl
mest vittror de sågo där uppe vid störes.
Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara
särken, stodo på en hög, platt sten där utanför, håret
hängde om dem oflätadt och de voro barfotade och
barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde med
armarna i långsam takt och sjöngo:
»Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt.»
Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där
sjöngo för att skrämma troll och varg från fäbodar och
kreatur, och att de hade hittat på olika låtar för hyar
kväll, samt att de måste vara allvarsamma och hvarken
prata eller skratta under det de sjöngo.
De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i
dem af undran och nyfikenhet när de sågo de bägge
vandringsbarnen borta vid ledet.
»Fö-öljas åt», slutade de låten, som Angela hittat på
denna gång och som var vacker och lättsjungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
