Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 36. Åter ett sändebud från mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varsamma, enkla frågor eller små deltagande uttryck
uppmuntra gossen att öppna sitt hjärta.
Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon
som af ett fattadt, heligt beslut.
»Det är icke verk af människor eller en slump, som
fört dig i min väg gosse. Det är Guds verk och vilja.
Jag förstår att vi böra följa den väg som din moders
böner banat ut åt dig.»
Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus.
»Du får din uppfostran hos oss och får studera vid
gymnasiet i staden. Jag är viss om Guds välsignelse
öfver företaget för både dig och oss. Vi, min hustru
och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja dig
väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord.
Gud välsigne dig min gosse!»
Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans
hufvud.
Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i
skogen vid den slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var
ljus som dagen.
Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds
änglar skulle komma fram ur tjärnens skira töckenslöja.
Han skulle icke ha blifvit förundrad om han i det milda
töcknet varsnat mors anlete nu lika ljust, leende, som när
hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver barnen.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
