- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
38

FJÄRDE KAPITLET.

UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.

Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen. Utom glasögonkarlen förstås, Ladd-Pelle, som han annars kallades, då han, när han var nykter, tillverkade rent märkvärdigt fina laddar.

Han hade varit uppe länge nog, så förundrad öfver att så dags vara redig och klar i hufvudet att han gick och småkluckade för sig själf som i förnöjelse.

Grötvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, så hade han sköljt ett par näfvar pärer, så barnen skulle få smaka däraf till saltströmmingen.

Ladd-Pelle hade inte på många år känt sig så besynnerligt lätt i tankarna. Han rent undrade öfver att han kom att gå hem förra kvällen, han, som annars brukade stanna öfver i krogköket på gästgifvaregården och kunde gå i suptagen många dagar. Ja underligt var det. Nu satt han ju redan i fullt arbete, hade väl beställning på så många par laddar, så han kunde hålla på natt och dag, och folk ville ändå ha mer af honom.

»Ita Tasta» -- hördes Märta-Gretas röst från halmbädden. »Opp! si ny dotta.»

»Ita Tasta», annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kröp på alla fyra öfver de ändå stadigt sofvande äldre syskonen, till Märta-Greta, som i ensamheten kraflat sig öfver dem, äfven hon, och vidare rullat sig fram till spisen. Där hade hon fått fatt i ett vedträ, som hon lindat i halsdukar och förklädestrasor och nu höll upp emot systern med en min af stolt lycka. »Putta na --!»

Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun så mycket hon förmådde för att få den att nå in genom de tjocka höljena till själfva vedträdet, som riktigt nog fick en smackande kyss.
39

»Ha hon fått nå'n mölk», frågade Brita-Cajsa ifrigt.

»Tinnenin.» Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. »Tinnenin allt.» -- (Ingenting alls).

»Vänt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo.»

Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: »Sung nu Mäta-Geta, så somna hon.»

»Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana. Millmaste tana.»

Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången: »Hvad har min Jesus gjort för mig.» »Millmaste tana», det betydde Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt människoförstånd.

Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var två år, kunde »säga allt hvad hon ville», riktigt »tala rent».

»Dotta ha pumm.» Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes icke ingå i Märta-Gretas föreställning. »Pumm» skulle dockan ha, hon, som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst.

»Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle.»

Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det så vara månde.

Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira, som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt småstintorna.

Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på matanordningarna i spisen.

Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande ort.

Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm, som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar stormen med sig
40
-- snö, så man icke kunde hålla ögonen öppna och se hvad man hade framför sig, knappt se handen.

Gråhund hade krupit in på förstugukvisten, men med ögon och öron spända ändå. En bra hund fick vara på sin vakt just sådana styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig fram till folkboningar.

I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam.

Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och bli där öfver natten. En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett så'nt där missfoster med horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo på längden i stället för runda i hufvudet, hon skulle få ligga inne hon, då en så fin gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit husbonden ur tusen faror, då han var drucken och inte kunde reda sig, fick ligga ute. I ett så'nt väder till, då ingen borde kunna köra ut ens en hund.

Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt.

Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder.

Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han skrattat för sig själf.

Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera. Gång på gång lockade pojken på ett så tokigt ljudande namn, som »Gullspira». Om det varit Pilona eller Snälla eller Frågvis, men »Gullspira»! Ante klef ner från trappan, vadande i snö till midjan. Han
41
skuggade, bländad, ögonen med armen, som han höll upp framför sig.

Illustration.

»Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar är du --?»

Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen. Visste väl hur hågad han var på getkött, vargen.

Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt, så att Ante riktigt kände huru hans egen röst drunknade i dånet. Det var därför han inte hörde huru Gullspira bräkte, till svar på hans ropande.

Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte som så, att hon ville mallra i sej frukosten, som hon hittat åt sig i ett gammalt uthusruckel, först innan hon gaf sig till känna.

Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen hängde ner i två större bås, och en liten räcka på hvad som varit fyra små getbås urskiljdes i en vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.

Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där inne i stugan.

Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan framme vid landsvägen. Ängslig, utom sig, blef han, då han ej fann geten. Hvad skulle han ta sig till om han inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit sönder fina, granna Gullspira.

»Mä-ä-ä» -- tyckte Ante sig höra. »Mä-ä-ä-ä-ä!»

Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom hoppande och dykande i drifvan.

»Gullspira, du få int skrämme mej så här», sade han med en betänklig skälfning i rösten. »Du mått väl förstå att de är du och jag som stå för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop.»


The above contents can be inspected in scanned images: 38, 39, 40, tavla 2, 41

Project Runeberg, Tue Dec 11 14:32:41 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free