- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 8. Hvart har Märta-Greta tagit vägen

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
56

ÅTTONDE KAPITLET.

HVART HAR MÄRTA-GRETA TAGIT VÄGEN?

Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt, varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas, klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt.

»Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn», (bestämd att dö tidigt) sade Anna-Lisa med gråt i stämman.

»Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste tana', som hon sa», tillade Maglena med en gammal människas sorgna, bekymrade uppsyn.

»Ja bara int vargen ha tagi na», anmärkte Månke gammelmansförnumstig i rösten, »han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han vari ända framme vi gårdarna.»

»Käre dej, tig», fnyste Maglena. »Ska en gå här och tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi int såg de i snörase här.»

»En kan nog int vara så säker på de heller», invände Per-Erik betänksamt och spottade framför sig. »Boströmen opp i Långvattne lär ha skrämt björn ur ide, så nu
57
far han och spring svulten förstås. Björntasse ha nog rifvi na.»

»Javisst», härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. »Och ända från Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns, så han kan få stinga ihjäl 'na.»

Maglena brast i gråt. »Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de är ledt förut, så att --, så att jag bli sint. De är väl grannare då te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å mej med sej å.»

»Börje int på te prata som fegbarna du nu, också», afbröt Anna-Lisa systerns harmsna utbrott. »Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss.»

»Ja han lär nog aldrig finne oss», muttrade Månke.

Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara »sint» på hvarandra.

De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.

Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.

Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.

Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef det som lefvande lif i barnen igen.

Ändock kom han utan lill Märta-Greta --!

Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett spår af lill'stintan deras.
58

»Vargen ta nog vara på de han får», anmärkte Månke med ett tveksamt sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade, att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån klädtrasa, påstod hon ifrigt.

»Åh -- han ha nog buri 'na med sej fullklädd», envisades Månke.

»Hva tro du Ante?» sade Maglena, och smög sig skälfvande af förskräckelse in till brodern.

»Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena, jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så tungsamt -- just som jag, som rå for de.»

»Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har tagi hill'stintan hel, opp till sej.»

»Du få int gråte, Ante.»

Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante.

Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot aftonen klarnade.


The above contents can be inspected in scanned images: 56, 57, 58

Project Runeberg, Tue Dec 11 14:32:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free