- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
Kap. 9. »Millmaste Tana»

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
59

NIONDE KAPITLET.

»MILLMASTE TANA.»

Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret.

Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte, utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg.

Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på sidan.

Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.

Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde, där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände hufvudet och såg på husbonden.

Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.

Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i fattigmans trasor.
60

Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det dödt!

Nej det lefde -- det andades, började skrika: -- »Moj» -- »Ante» -- »Uj-Yla» -- »Ita-Tasta». Barnet snyftade och skrek och skakade af köld.

Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han. Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft.

Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få värme och vård.

Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen. Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande och i högsta grad osnuten barnunge.

Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna, som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön, så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med ett utfruset stackars litet människobarn.

Jägmästaren, som först hållit den lilla som en liten timmerkloss rätt opp framför sig, fastgjord innanför resskärpet, blef så underlig till mods när han kände den lilla magra kroppen skälfva under småningom aftagande snyftningar.

Hvad det skulle kännas godt ändå att kunna trösta och hjälpa en sådan liten en. Han drog opp henne, in i pälsen, i bättre läge.

Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste mej så visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej själf af mat och dryck, har jag nu inte så mycket som den minsta brödkant åt en så'n här liten en.
61

»Du får raska på, pigan min», manade han på hästen. Lärkan fnyste och satte opp hufvudet. Hade hon inte »raskat på» kanske, mot vild snöstorm, som slet i man och svans -- vadat i snö till buken ibland! Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och fjäll.

Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af hvitstammiga björkar.

De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren, och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen.

»Välkommen hem igen, Artur», ropade en ung fru oppe ifrån verandan. Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen.

»Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej.»

Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med något sällsynt matnyt- tigt eller annat, en björnstek, en varghud, eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka.

»Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är kallt.»

Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet lillbarnskrik.

Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. »Lilla pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu. Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla kroppen.»
62

Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara. Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle »dra på sig ansvaret för andras barn», och pinades vid blotta tanken på »elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar», något annat slag af barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett litet barn till huset!

Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor.

Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon.

»Artur, vi väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi.»

»Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne.»

»Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig själf »Etta Eta». Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna strax hon hade fått välling och smörgås och sade »Tatt Du», och hon pratar så lustigt.»

»Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon kan vara, skall kunna prata.»

»Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor.»

»Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka till henne.»

»Åh, nej då -- Artur. Vi släppa henne inte!»

»Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så ropade hon gång på gång »Uj Yla».
63

»Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och gissar att hon menar »hvita katten», I morgon skall jag försöka få fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi.»

»Med ord till också?» frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns beskrifningar.

»Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda. Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned: »Millmaste tana.»

»Åh, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att jag blef skogsman.»

»Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa, du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det är rakt som mening i det.»

»Ja det är rätt underligt, -- det nekar jag inte till», sade jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning uppskattades af hustrun.

»Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand.»

»För mig! Åh Artur, så som jag längtat efter ett litet barn!»

Jägmästaren drog sin hustru intill sig.

»Vet du, ibland har jag gjort så med.»

Han gick ut hvisslande på »vildmosse svanor». Den visan, som han ej sjungit sen han var liten pojke.


The above contents can be inspected in scanned images: 59, 60, 61, 62, 63

Project Runeberg, Tue Dec 11 14:32:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free