Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31 (20 nov.) - Sagoprinsessan. Av Sigrid Nordenfelt. Illustratör: Gerda Tirén - * Lena, som inte ville äta gröt. Av Hedvig Lagerlöf-Pilman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den stackars prinsessan blev nu så rädd, att
det kändes som om hjärtat skulle sluta att slå.
Trollet kom emot henne och var nog så
artig och älskvärd, talade om hur glad han
var att äntligen ha fått henne till sig och
kallade henne sin »älskade hustru». Stackars
prinsessa, hur hon avskydde honom. Och
inte visste hon någon råd. Inte kunde
hennes små troll och tomtar hjälpa henne, och
inte skulle heller hennes faders alla krigare
haft någon makt emot trollet. (Forts.)
-m-
Lena, som inte ville
äta gröt.
Ser du tomtefar på stora stenen?
Fryntlig sitter han i kors med benen.
Solen på hans röda mössa lyser,
grå är dräkten, hela gubben myser.
Nu hörs steg i skogen, framåt vägen
går en kvinna, hon blir helt förlägen,
när till henne tomten börjar vinka.
Hon har brått och vill sig ej försinka.
— Se, god dag, han säger, varför mulen?
Det ju vår nu är, ej viater kulen.
Gläd dig, mor, åt solen, ljuset, livet,
mycket skönt åt män’skorna är givet.
— Ack, men sorgen tynger mig så illa.
Ser du Lena, flickan vår den lilla,
vill ej gröt och välling längre smaka,
skriker jämt hon vill ha pepparkaka.
— Hör nu på, jag vill den lilla lära
att er goda havregröt förtära,
säger tomten, börjar muntert nicka,
nog skall jag få bukt med eder flicka.
Kvinnan tacksamt ler och snart försvinner
åt det håll, där klara bäcken rinner.
Snart syns Lena framåt vägen ila,
men vid stenen stannar hon att vila.
Berget öppnas då, och tomten gömmer
sig där innanför, nu Lena glömmer
ärendet åt mor och in hon tittar,
kliver på. Se’n ingen flickan hittar.
Nej, ty bergets dörr sig fast tillsluter.
Lena sparkar, ropar, gråter, tjuter:
— Jag vill ut, ja, jag vill ut med samma,
jag skall gå med korgen till min mamma!
Så hon klagar intill kvällen sena,
ingen hör dock stackars lilla Lena,
och till slut hon utav trötthet domnar,
i ett hörn av bergets grotta somnar.
Nästa morgon, just då Lena vaknar,
hemmet, syskonen, ja allt hon saknar.
Solen lyser genom bergets spricka
på en mycket hungrig liten flicka.
Men vad nu, se karameller söta
Lenas ögon överallt ju möta,
hänga lockande på grottans väggar,
stora, små, det hennes matlust eggar.
Raskt hon griper sig nu an och äter.
Det var bättre, det, än sill, potäter.
Tänk så gott, hon lilla magen proppar,
fler och fler hon in i munnen stoppar.
Men så får hon värk i sina tänder,
och det heller inte bättre händer,
än att magen börjar rysligt knipa.
Lena sätter sig i vrån att lipa.
o
Ater går en dag och natt till ända.
Lena undrar, vad som nu skall hända.
Utmed grottans väggar dryper vatten,
som hon samlar småningom i hatten.
Ack, men se, där står ett bord, och Lena
ser på maten, som det bär och rena,
vita duken, tallrikar så fina.
Genast börjar hon som solen skina.
Och en röst till henne vänligt ljuder:
— Var så god, det tomten är som bjuder.
Lena sätter sig och tar av faten.
Vad den luktar gott den fina maten!
När till munnen förs den första biten,
ser hon framför sig en tomte liten,
och han säger: — Så’na grodlår fina
vankas ej där hemma hos de dina.
— Grodor! skriker Lena, släpper steken,
ångrar att hon givit sig i leken.
— Kanske skalbaggsoppa bättre smakar?
frågar tomten. Lena bort sig makar.
— Hemma ha vi inga så’na rätter,
aldrig mor på bordet grodlår sätter.
Vi till middag skalbaggar ej koka.
Inte är väl mor en sådan toka!
— Men det är väl tarvligt i er gryta,
där lär väl den fina maten tryta? —
— Nej men tomte, om du visste bara,
vad den smakar gott, vår välling rara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
