Här striddes våra fäders strid med tanke, svärd och plog. Här, här, i klar som mulen tid, med lycka hård, med lycka blid, det finska folkets hjerta slog; här bars, hvad det fördrog. Hvem täljde väl de striders tal, som detta folk bestod, då kriget röt från dal till dal, då frosten kom med hungerns qval, hvem mätte allt dess spilda blod och allt dess tålamod? Och det var här, det blodet flöt, ja, här för oss det var, och det var här, sin fröjd det njöt, och det var här, sin suck det göt, det folk, som våra bördor bar långt före våra dar. Här är oss ljuft, här är oss godt, här är oss allt beskärdt; hur ödet kastar än vår lott, ett land, ett fosterland vi fått. Hvad fins på jorden mera värdt att hållas dyrt och kärt? Och här och här är detta land, vårt öga ser det här; vi kunna sträcka ut vår hand och visa gladt på sjö och strand och säga: se det landet der, vårt fosterland det är! Och fördes vi att bo i glans bland guldmoln i det blå, och blef vårt lif en stjernedans, der tår ej göts, der suck ej fans, till detta arma land ändå vår längtan skulle stå. O land, du tusen sjöars land, der sång och trohet byggt, der lifvets haf oss gett en strand, vår forntids land, vår framtids land, var för din fattigdom ej skyggt, var fritt, var gladt, var tryggt! Din blomning, sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång. Se, ur vår kärlek skall gå opp ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, och högre klinga skall en gång vår fosterländska sång. |