Högt i skogen låg det ringa torpet, djupt i ödemarken, långt från vägen, der sen hösten krigets skiften rådde. Ingen ovän hade funnit stället, en fiendtlig fot ej trampat spången, som dit ledde; bud om blod och strider gaf blott korpen, ropande från molnen, eller gladan, som satt mätt i granen, eller vargen, som med blodigt byte sökte hedens gömda klyftor åter. | |
| Men i pörtet, vid det långa bordet, satt, en lördagsafton, sorgsen värden, hvilande från veckans vedermödor. Kinden höll han tryggt mot handen lutad, armen åter fast mot bordets ände, men hans öga såg åt sidan stundom, höll sig ej med lugn i samma syfte. Ingen märkte detta af hans husfolk, af de båda, som i pörtet voro, ej hans fosterson och ej hans dotter; tysta, slutna af hvarandras armar, hand i hand och hufvud sänkt mot hufvud sutto de i sorglös frid vid muren. Men den gamle bröt omsider tystnan. För den kloke blef hans mening tydlig, fast han sjöng blott som för eget nöje, såsom sången föll och orden ville: »Björnen», sjöng han, »föds till skogens konung, furan växer upp att pryda heden; menskobarnet, om till kraft och storhet, om till flärd och stoft det föds, vet ingen. Gossen kom en vinterqväll i stugan, okänd kom han, lik en otam fogel vilsefaren in i menskors boning: hjessan lyste kal ur mössans remnor, tån stack fram emellan snön på foten, barmen såg man genom rifna tröjan. Hvems och hvadan? - Fråga hvems och hvadan af den rike, som har far och hembygd. Någon vind lär från mitt hem väl komma, skyn i luften törs jag kalla broder, men blott snö är jag på nattens fötter, som han stampar af i stugan kommen. Snön från nattens fötter smälte icke, Molnets broder flög ej bort med vinden gossen dröjde qvar och blef en yngling. Obemärkt han sprang det första året, på det andra högg han sveder redan; men förr än den fjerde sommarn ändats, slog han björnen, öfver hjorden fallen. Hvar är nu hans rykte, kärt för mången, större än en man i nejden vunnit, hvar är fostrarns hopp? Den gamle sitter | |