Först vid slutet af den krökta gången,
mellan ödelagda gårdar banad,
satt en yngling, snart förblödd, vid vägen.
På hans bleka kinder flög dock rodnad,
flyktigt som på qvällens silfverskyar,
och hans släckta öga tändes åter,
när han vaknad såg den gamle nalkas.
»Hell», han sade, »nu är lätt att blöda,
en bland många, som det unnats tidigt
att för fosterlandet dö med seger.
Hell dig, du som fostrat landets räddning,
trefaldt hell den ädle, som oss förde,
ensam mäktig mer än vi tillsamnan.
Se, med bruten styrka stod vår skara,
skingrad som en hjord, den ingen leder,
ren till dödens nesa hopplöst korad.
Ingen fans, som ropte folket samman,
ingen gaf ett råd, och ingen lyddes,
förr’n han syntes, förr’n ur öknens klyftor
tiggarsonen kom med kungapanna
och hans röst, som ljöd till strid, förspordes;
då flög eld igenom hvarje hjerta,
tvekan flydde, honom kände alla,
och med honom gick vår tropp mot svärden,
som en stormvind in i vassen bryter.
Se mot kyrkan, långt som vägen räcker,
ligger landets ovän, som på ängen
strå vid strå, der skördarns lie framgått;
der är banan, som den ädle vandrat,
som min blick har följt, sen foten svikit
som min tanke följer än i döden.»
Sagdt, och kämpens öga slocknar sakta. Så i stillhet släcktes dagen äfven;
månen, nattens sol, den bleka ensam
lyste vandrarns stig till kyrkogården.
När den gamle inom muren trädde,
stod en menskoskara mellan korsen,
hemsk och tyst, somn skaran söfd derunder.
Ingen fans, som gick ett steg till mötes,
ingen, som ett ord till välkomst sade,
ingen fans, som ens med blickar talte.
När den gamle inom ringen trädde,
låg en yngling för hans fötter slagen,
lätt, fast öfversköljd af blod, igenkänd.
Som en fura mellan tallar fallen,
än i stoftet störst och utan like,
låg bland fiender, som stupat, hjelten.
Men med sammanknutna händer, mållös,
som af åskan drabbad, stod den gamle,
och hans kind var hvit, hans läppar skälfde,
tills hans sorg fick ord och brast i klagan:
»Nu är åsen i min stuga bruten,
skörden på min teg af hagel härjad,
nu är grafven värd långt mer än gården.
Ve mig, att jag så skall se dig åter,
du, min ålders stöd, min lefnads ära,
skänk af himlen, nyss så stor och härlig.
nu som sanden, der du hvilar, ringa.»
Så i ängslan knapt den gamle klagat,
när en röst, som var hans dotters, hördes,
och hon talte, nyss till stället kommen:
»Kär han var mig, mot mitt hjerta sluten,
dyrbar mer än annat allt i verlden,
dubbelt kär är mig dock nu den ädle,
kall mot jordens kalla sköte sluten.
Mer än lefva, fann jag, var att älska,
mer än älska är att dö som denne.» Så hon sade utan gråt och jämmer,
framgick stilla till den fallnes sida,
böjde knä och tog sin duk och täckte
tyst och lätt hans genomskjutna panna.
Hemsk och tigande stod kämpaskaran,
lik en skog, der ej en fläkt sig rörer;
tysta stodo nejdens qvinnor äfven,
komna dit att skåda och att sörja.
Men den ädla flickan sade åter:
»Om dock någon ville hemta vatten,
att jag kunde två hans anlet blodfritt,
stryka än en gång hans lock med handen,
se hans öga ljuft ännu i döden;
visa ville jag med fröjd för alla
Molnets broder, den förlåtne tiggarn,
som stod upp och blef vårt hemlands räddning.» När den gamle så sin dotter hörde,
såg den öfvergifna vid sin sida,
tog med bruten röst han åter ordet:
»Ve dig, ve dig, du min arma dotter!
Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad,
värn i nöden, fader, broder, make,
allt med honom är för dig förloradt,
allt du mistat, intet står dig åter.» |
