Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En mörk rodnad steg upp pä Kerstius kinder vid denna
fråga, och hon lutade sig ned vid trädgårdssängen, der hon med
feberaktig häftighet skakade ogräs ur inullen. Aek, det stod
fram för hennes minne en liten blä blomma, hvilkens saga Oloi
berättat, oeh det kändes så tungt i hennes bröst, men snart
slog hou upp ögonen och utbrast skrattande.
»’elsa ’em till Olof, att jag skall blifva ’errgärdspiga, och
nog skola vi träffas, om vi lefva.»
Det låg någonting kallt oeh tvunget i Kerstins annars
glada och hjertliga skratt denna gång, och de andra kullorna
voro allvarsamma, ja sorgsna. Förut hade förtroligheten och
glädjeb gjort dem alla tre lyckliga, ty de hade ingen hemlighet
att dölja för hvarandra; men nu var det säkert något »i olag»,
som man säger.
På herrgården vistades, medan kullorna voro der, patronens
son Adolf, en glad student, hvilken under vintern »legat» i
Upsala och nu under sommaren gästade det präktiga hemmet.
Det är sant, att glädjen tillhör hans ålder, men så var ock
unge Adolf glad med besked; han var solen bland kamraterna,
bvilka värderade honom för hans lifliga väsen, men ännu mera
derför, att han fick så många digra »rek» från sin fader. Och
knusslig var icke Adolf, ty han visste, att farsgubben fått mer
än mången dödlig af denna verldens goda. Mången af hans
kamrater, som, med förtviflan i hjertat och studentmössan djupt
neddragen i ansigtet, ilade fram på gatan, fruktande, att en
eller Here björnar skulle lägga beslag på hans person, såg genast
hoppets stjerna gå upp, när Adolf syntes på afständ. På hans
ansigte bodde helsau, glädjen och skämtet, der stod att läsa
!
skaldens ord:
O, tid af guld, o lif, blott tändt
Por nöjet och behagen,
Då man är ung och är student
Och har fullt upp för dagen
Och ingen annan sorg försökt,
Än att mustachen växer trögt!»
En afton strax efter kullornas ankomst till herrgården
gick Kerstin, sedan dagens arbete var slutadt, ensam omkring
i grannskapet af egendomen för att betrakta omgifningarne. Den
oerfarna dalkullan var rent af förtjust, och när hon jämförde
sitt låga hem vid Siljan med de slottslika bygnaderna här,
kände hon sig ringa och arm; men sä kom hon ihåg barn o-
mens mmnen, de små, vänliga stjernorna på lifvets stig, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
