Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Furst Nechljudof - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min på sin herre. — Precis så skriver man i boken.
Det förhåller sig nog så här: Man skriver så där
enfaldigt och menar, att folk skall följa råden, och
sedan skall man skratta åt dem. För sådant händer
verkligen! Men hur skall man kunna lära biet, var
det skall fästa honungskakorna? Det söker sig självt
en lämplig plats i bistocken, än på tvären, än rakt
upp och ner. Vill ers nåd inte se? tillade han,
öppnade en av de närmaste stockarna och tittade in i
håligheten, som längs de snett placerade
vaxkakorna var betäckt med surrande och krypande bin. —
Se, detta är unga bin. De ser, att över dem sitter
visen. Honungskakorna placera de, som det passar
dem bäst i stocken, än rakt, än snett, sade gubben,
som tydligen var hänförd av sitt älsklingsämne och
icke märkte, hur det var fatt med hans herre. — I
dag ”går de i galoscher”, de är vita om fötterna
av frömjöl; det är en varm dag, man kan se allt,
tillade han, i det han åter täppte till bikupan och
med en trasa klämde till ett bi, som kröp omkring,
samt med sin grova hand strök bort några bin från
sin rynkiga hals. Bina stungo honom icke; i
gengäld kunde Nechljudof knappast längre
undertrycka sin önskan att springa sin väg. Bina hade
stuckit honom på tre ställen och surrade på alla håll
runt omkring hans huvud och hals.
— Har du många bistockar? frågade han, då han
gick bort emot dörren.
— Så många, Gud gett mig, svarade Dutlof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
