Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra perioden (Den äldre medeltiden, omkr. 400-1250)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De som betviflade, att jorden var ett klot, måste
naturligtvis äfven förneka möjligheten af att
det fanns antipoder[1]. Både Lactantius och Kosmas
hafva alldeles fördömt denna hypotes, och äfven
Augustinus kallar den för en fabel, som på intet vis
kan tros. Isidorus af Sevilla afvisar på ett ställe
möjligheten af antipoder, nästan med Augustini ord
(»fabulose»), men anser dock, att det på södra
halfklotet funnes ett land, hvars invånare han
kallar antipoder i samma mening som grekerna använde
ordet antichtoner. Den viktigaste försvararen af
antipodernas existens var biskop Virgilius i Salzburg
(f 784), som antager, att jorden är ett klot, och
att det under henne funnes en annan värld och andra
människor (alius mundus et alii homines). På några
kartor från denna period[2] finnes en sydkontinent
utsatt betecknad med namnet zona antipodorum. Äfven
Vilhelm af Conches hyser icke något tvifvel om att
södra halfklotet vore befolkadt.
Rörande jordens omfång stödde man sig helt oeh
hållet på de gamla författarnes uppgifter, ehuru man
väl kände, hur denna skulle uppmätas. I Gerberts
Geometria[3]
beskrifves Eratosthenes jordmätning på
ett sätt »som Eratosthenes visserligen icke har
följt, men som han dock skulle hafva kunnat följa,
när han uträknade storleken af en jordgrad till
700 stadier»[4].
Denne Gerbert ansågs också hafva
i västerlandet infört de arabiska siffrorna, som
han lärt känna under sina studier på Pyreneiska
halfön. Detta är väl icke säkert, dock var det ungefär
vid denna tid, som de blefvo kända därstädes, ehuru
årtal icke skrefvos med sådana förr än omkr. 1200. För
öfrigt har Gerbert förstått, att tillverka solur,
himmelsglober, armillarsfärer och andra astronomiska
instrument, så att det icke är underligt, att han,
ehuru påfve, af sin tid ansågs för en trollkarl.
I slutet af den tid, vi här sysselsätta oss med,
började kompassen begagnas i Europa, ett instrument
med hvars användande ett nytt skede i sjöfartens
historia börjar. Den var känd af kineserna kanske
redan 1100 år f. Kr.[5] och har af dem användts som
vägvisare på hafvet under deras sjöresor till Siraf på
600-talet e. Kr.[6]
Från kineserna lärde sig araberna
att begagna kompassen, och araberna blefvo i sin
ordning de kristnes lärare. Kompassen omtalas första
gången i en nordfransk dikt af Guiot de Provins[7] (född
1150) och af en sedan år 1180 vid Pariseruniversitetet
anställd engelsman Alexander Neckam i två af hans
arbeten, af hvilka det ena utkom på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
