Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framställdes af en man, som var samtida med Humboldt och
jämte honom bör betraktas som den moderna geografiens
grundläggare, KARL RITTER.
RITTER, som var född 1779 och dog som professor
vid universitetet i Berlin 1859, var från början
historiker. Redan i sitt första geografiska
arbete, hvilket utgafs 1806, framhåller han, att
geografiens ändamål är att göra människorna bekanta
med skådeplatsen för deras verksamhet, hvarför det
icke är tillräckligt att skildra denna ensamt, utan
det skall göras med afseende på människan. Denna idé
lade han till grund för sitt hufvudarbete, hvars
titel redan visar hans uppfattning af ämnet. Den
lyder Die Erdkunde im Verhältniss zur Natur und zur
Geschichte des Menschen oder allgemeine vergleichende
Geographie als sichere Grundlage des Studiums und
des Unterrichts in physikalischen und historischen
Wissenschaften. Första delen utkom 1817 samt i ny
upplaga 1822, och sedan följdes den af 18 nya delar
(1832–59). Likväl omfattar arbetet icke mer än Afrika
(första bandet) och Asien, som Ritter behandlade i
alla de följande delarna utan att dock hinna afsluta
beskrifningen af denna världsdel. En följd af hans
uppfattning var, att han fäste lika stor vikt vid
civilisationen och dess historia, upptäcktshistorien,
etnografien o. d. som vid jordytans skapnad, klimat,
växt och djurvärld o. d., hvilka han betraktade dels i
och för sig, dels och hufvudsakligen i deras betydelse
för människornas utveckling och kulturståndpunkt. Åt
studiet af denna växelverkan mellan naturen och
människan gaf han namnet jämförande jordkunskap. Det
snillrika sätt, hvarpå han både i sina föreläsningar
och skrifter (utom det nämnda arbetet har han utgifvit
en mängd mindre) satte nytt lif i de geografiska
studierna och forskningarna samt gaf nya synpunkter
och uppslag för dem, gör honom i lika hög grad som
Humboldt till en reformator inom den geografiska
vetenskapen, ehuru de båda store männen blifvit
grundläggare till två skilda vetenskapliga skolor.
Sextonhundratalet egde en mängd framstånde
kartografer, hvilka med mycken flit infogade de nya
upptäckter, som gjordes, på sina kartor, men dock
icke utvidgade kartografien genom nya projektioner
utan i det hela kvarhöllo vid traditionerna från
1500-talet. Främst stodo nu liksom då de holländske
kartritarne. Bland dem vilja vi först nämna JON
JANSSON, som år 1638 utgaf en Nieuwe Atlas i 2 band,
hvilken sedan utkom i nya upplagor och 1653 växt ut
till 6 stora folioband med 451 kartor och 1666 till
8 volymer utom 4 tilläggsband omfattande en »orbis
maritimus», en »atlas antiquus», en »atlas coelestis»
och en »atlas contractus»[1]. Ännu mer framstående
voro de kartor, som WlLLEM JANSZOON BLAEU utgaf,
först 1638, sedan i flera nya upplagor och slutligen
på fyra språk. Utom dessa stora kartförläggare funnos
i Holland en mängd smärre. – Särskildt berömda blefvo
de holländska sjökartorna. Den äldsta utgafs 1585
af LUCAS JANSZ. WAGHENAER under titeln Spiegel der
Zeervaerth (Speculum navigationis) och vann en
sådan utbredning, att författarens namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
