Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på alla bredder hade samma deklination. Villfarelsen
i detta antagande uppvisades först af JOÃO DE CASTRO
(1538). En på samma princip byggd karta utgafs
1603 af en fransk författare G. DE NAUTONNIER,
hvilken antog två symmetriskt belägna magnetpoler
på 23° afstånd frän jordpolerna och förenade dessa
med alldeles regelbundna storcirklar, hvilka skuros
vinkelrätt af breddgraderna[1]. Däremot har den spanske
jesuitpatern CRISTOFORO BORRI år 1620 gjort ett
försök att genom isogoner framställa missvisningen
i Atlantiska och Indiska hafven. Detta är sålunda
den första verkliga isogonkartan. En annan, som
omfattade hela jordklotet, har omkr. 1640 uppgjorts
i England af okänd författare[2]. Hvarken Borris karta
eller denna engelska blefvo dock tryckta. Den första
isogonkarta, som offentliggjorts, är uppgjord af
E. HALLEY 1701. Denne berömde astronom och fysiker
hade 1683 och 1692 utgifvit två arbeten öfver
jordmagnetismens teori, och ville själf undersöka
den under en större sjöresa. Den engelska regeringen
ställde därför till hans förfogande ett krigsskepp,
med hvilket han från oktober 1698 till sept. 1700
företog två resor i Atlantiska hafvet norr och söder
om ekvatorn; och en frukt af denna expedition var
den första deklinationskartan af någon större
betydelse. Bortsedt från de stora fördelar, som
detta mästerverk omedelbart bragte den praktiska
navigationen såväl som jordmagnetismens teori, blef
den vid hennes utarbetande för första gången följda
metoden i den grafiska framställningen af alldeles
banbrytande betydelse för alla delar af den fysiska
geografien[3]. Som Halleys karta var en sjökarta (»Sea Chart»), äro isogonerna blott dragna öfver hafven[4],
icke öfver land.
De första kartorna öfver lika inklination
utgaf WILLIAM WHISTON 1721; de omfattade blott
södra England. Dock har han äfven försökt att
åstadkomma en liknande karta öfver hela jorden,
men observationsmaterialet var ännu för ringa
härför. Den förste, som gjort en sådan, var svensken
JOHAN KARL WILCKE, (1732–1796) efter Wargentin
Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. Hans
»Försök till en Magnetisk Inclinations-charta» utkom
år 1768[5]; på
kartan uppgifvas de observationer, hvarpå
den var stödd, och af hvilka de sista voro gjorda af
det svenska ostindiska kompaniets berömdaste kapten
KARL GUSTAF EKEBERG under hans resa till och från
Kina 1766–67.
Den magnetiska kraftens styrka började först mätas af
WHISTON, och sedermera gjordes talrika undersökningar
öfver dess intensitet på olika ställen af jorden. Den
förste, som sökte förtydliga detta på en karta,
var ALEXANDER VON HUMBOLDT, (1804), hvilken dock ej
begagnade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
