Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
ingenting annat, ingenting, ingenting–––-hon tyckte
att hon kunde gråta af glädje och tacksamhet derför.
»Ah,» sade han, när han slutat, »det är minsann
inte farligt! Vi ha resurser, helsoresurser».
Fortfarande detta »vi»! Hon gjorde hvad hon un-
der andra förhållanden skulle ha ansett fullständigt omöj-
ligt i närvaro af en man, som nyss underkastat hen-
nes kropp en så intim undersökning — hon smålog.
Också han smålog, farbroderligt, hjertegodt.
»Så,» fortfor han, »nu ska’ vi stiga upp. Och så
ska’ vi promenera. Hur lång tid behöfver ni för att klä-
da på er? En haftimma är väl nog? Då väntar jag er
om en halttimma utanför brunnshuset.»
Han gick mot dörren med en vänlig helsning, ett
mellanting mellan en nick och en bugning. Men plöts-
ligt stannade han, vände sig om och kom ånyo fram till
hennes bädd, der det lilla nattduksbordet stod med sin
slutna trupp af medikamentsflaskor i brokiga pappers-
hjelmar.
»Nu gör jag som Döbelns läkare, ni mins!» I det-
samma strök han åt sig alla medikamentsflaskorna —
och gick sin väg.
Från den stunden hade han tagit hennes vilja i full-
ständig besittning. Hon lydde honom blindt. Hon kände
en så gränslös tacksamhet emot honom, och tacksam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
