Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fyra stolpar, ett bord med trätallrikar
och träskedar, några stolar och en
huggkubbe. I taket sitter ett fönster, genom
hvilket dagen faller. Det är
backstugan, de fattigas allra enklaste hem,
den direkta fortsättningen på jordkulan,
hvilken ännu finnes kvar på den
torftigare landsbygden.
Och jag minns med ens det spöke,
som hotar den fattige landtbon, om han
är ensam, orkeslös och öfvergifven,
detta spöke, som han eller hon fruktar
mer än alla de fasor, hvilka prästen
berättar om helvetet: att komma på
socknen. Och jag ser i minnet bilden
af en gammal tjänarinna, som gick ifrån
en god plats och arbetade sig fram
genom snön till ett torp, som låg två mil
in i skogen. Där bodde en enkling med
många barn, som lofvat, att han kanske
skulle gifta sig med henne, om hon ville
vara hos honom en tid på försök. Och
hon gick till honom, gick genom
drifvorna, där ingen häst ville gå fram,
fast han var gammal, elak och snål, och
fast hon fick det sämre, än hon haft i
hela sitt lif — gick, därför att fruktan
dref henne, fruktan, att hon en gång,
när hon var orkeslös och ensam, skulle
komma på socknen.
Och är det en afton och mörkt ute,
då glimmar ej långt från backstugan ett
eldsken fram genom mörkret. Går man
närmare, finner man en låg koja med
ryggås. Där inne är en grof spisel,
uppmurad af ohuggna stenar, och utmed
stugans längd sträcka sig två breda ligg-
och sittplatser, öfvertäckta med granris,
lämnande en smal gång fram till spiseln,
på hvilken flammar en
eld af kvistar och ris.
Det är kolarkojan, där
bergslagens kolare pläga
tillbringa de långa
vinterveckorna i skogen,
medan de vakta milan, som
skall förse smedjorna och
masugnarna med träkol.
Och ur skymningen
hviska först sakta, sedan klarare tonerna
af en gammal melodi, som fyller sinnet
med underlig vildmarksmystik.
»Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.»
 |
| Ill. D. Ljungdahl Kolarkoja. (Småland.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
