- Project Runeberg -  Hur tankarna komma och gå. Intryck från Skansen /
10

(1893) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam With: David Ljungdahl
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-WiT ^ Q -HAw

fyra stolpar, ett bord med trätallrikar
och träskedar, några stolar och en
huggkubbe. I taket sitter ett fönster, genom
hvilket dagen faller. Det är
backstugan, de fattigas allra enklaste hem,
den direkta fortsättningen på jordkulan,
hvilken ännu finnes kvar på den
torftigare landsbygden.

Och jag minns med ens det spöke,
som hotar den fattige landtbon, om han
är ensam, orkeslös och öfvergifven,
detta spöke, som han eller hon fruktar
mer än alla de fasor, hvilka prästen
berättar om helvetet: att komma på
socknen. Och jag ser i minnet bilden
af en gammal tjänarinna, som gick ifrån
en god plats och arbetade sig fram
genom snön till ett torp, som låg två mil
in i skogen. Där bodde en enkling med
många barn, som lofvat, att han kanske
skulle gifta sig med henne, om hon ville
vara hos honom en tid på försök. Och
hon gick till honom, gick genom
’drifvorna, där ingen häst ville gå fram,
fast han var gammal, elak och snål, och
fast hon fick det sämre, än hon haft i
hela sitt lif — gick, därför att fruktan
dref henne, fruktan, att hon en
gång,-när hon var orkeslös och ensam, skulle
komma på socknen.

Och är det en afton och mörkt ute,
då glimmar ej långt från backstugan ett
eldsken fram genom mörkret. Går man
närmare, finner man en låg koja med
ryggås. Där inne är en grof spisel,
uppmurad af ohuggna stenar, och utmed’
stugans längd sträcka sig två breda
ligg-och sittplatser, öfvertäckta med granris,
lämnande en smal gång fram til] spiseln,
på hvilken flammar en
eld af kvistar och ris.

Det är kolarkojan, där
bergslagens kolare pläga
tillbringa delånga
vinterveckorna i skogen,
medan de vakta milan, som
skall förse smedjorna och
masugnarna med träkol.
Och ur skymningen hvi-

ska först sakta, sedan klarare tonerna
af en gammal melodi, som fyller sinnet
med underlig vildmarksmystik.

»Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.»

Man ser »furorna, som blicka mörkt»
och bergen, som »kasta skuggor så
långa». Och man förstår, hur de ensamma
vinternätterna, då månen gnistrar öfver
den hvita snön, som glimmar mellan de
mörka vägarna af granarnas skuggor,
skapat hela den underbara värld af sagor
om skogsrån, som lockade den ensamme
bondgossen och blef till en stubbe, när
han betraktade henne närmare, om
tomtarne," som smida ondt i bergens gömslen
och komma med gåfvor till människors
barn, när de vilja dem väl, om jätten, som
öppnar bergets vägg för att fånga skön
jungfrun, hvilken går allena, när
ottesån-gens ljus blänka
genom den
aflägsna kyrkans
fönster — man
förstår hela
denna sagovärld,
och med en stark
stämning af
skogens ensamhet,

Kolarkoja. (Smaland.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 13 06:32:17 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ggskansen/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free