Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hustru firade sin första födelsedag i deras nya hem,
och sagt, att detta var deras lifs gudom. Nu såg
den kall och sträng ut i mörkret, och dess
känslolösa drag syntes bryta stafven öfver denna kärlek,
som de själfva krossat, utan att ega kraft att ens
kasta bitarne ut ur huset och hvar för sig söka
glömska i lifvets strid.
Timmarne gingo, och de sutto båda orörliga.
Askan på arkitektens cigarr hade fallit af, elden
hade slocknat, och när han satt där hopsjunken och
trött, liknade han en gammal man. Hans drag hade
fått ett uttryck af hårdhet, och ett elakt leende kom
och gick på hans läppar. Hans hustru satt tyst
som han, och det förgrämda uttrycket vek icke från
hennes ansigte.
Så sutto de båda, till dess att arkitekten reste
sig och gick ut. Då steg också Karin upp, och
ensam gick hon fram och åter på golfvet den långa
aftonen, till dess att hon åter hörde steg bakom sig
och den andre kom in för att kvälja henne med
den fruktansvärda makt, hvilken han nu icke delade
med någon.
Ty nu var den andre hennes herre, och den
ensamma kvinnan visste, att hon ej längre kunde
strida emot. Sedan hon yppat alt för sin man,
förstod hon, hur lönlöst det är, när en människa
vänder sig till en annan i sin yttersta nöd. Ty
lifvets småsaker kan den ena hjälpa den andra att
bära. Men det djupa öde, som bäfvar i vårt
innerstas hemligaste gömma, detta tragiska öde, som de
bästa ibland oss bära gömdt som en frätande mask,
det visar sig ej, förr än detta öde i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
